Snart var bara jag och elefanten kvar

"-Det var självaste Nemesis från djunglerna, min vän.
Snart var bara jag och elefanten kvar."
Ur Evert Taubes "Möte i monsun"

Ovan har ni vad som måste vara den roligaste enskilda raden i en seriöst menad svensk visa (här skulle jag kunna invända mot mig själv att hela visan är en enda stor rövarhistoria som Fritiof slår i berättarjaget, men jag har slutat lyssna på mina invändningar).

Smaka på den. "Snart var bara jag och elefanten kvar". För mig frammanar den en bild av hur Fritiof och elefanten sitter på relingen och lite uppgivet delar en cigarett medan skeppet driver mot Malabar (det portugisiska namnet på provinsen Kerala på Indiens västkust).

Detta för mig osökt vidare till Taube och hur folkkär han blev. Alla har vi tvingats sjunga Taube i skolan, alla har vi hört Lasse Berghagen äppelkäckt leda hundratals armkrokande pensionärer i "Flickan i Havanna" och det är egentligen här jag kommer till min poäng; Evert Taube skrev visor om hur han seglade runt världen och låg med prostituerade.
Detta räknas som vår stora vis-skatt, vilket kan resa ett och annat frågetecken kring svenskarna, fast det lämnar vi därhän.

Men om man funderar på saken öppnar sig nya perspektiv. "Kom du glade sjömatros, du skall få min röda ros."
Nu förstår man varför så många blev upprörda av att den nya sexköpslagen hängde ut torskarna.
Plötsligt begriper man varför Paul Hollender gjorde "Buy, bye beauty".

Inte för att han är ett äckel.
Inte för att han ville väcka debatt.
Inte ens för att han ville bli omtalad.
Nej det var naturligtvis ett desperat försök att bli folkkär, att bli lika älskad och odödlig som Taube! Han hade sett den store elefanten dansa och här skulle apas efter.

Det kanske bara var skillnaden i anslag som gjorde att det sket sig. Lite mindre lysrörskall socialrealism och lite mer skimrande exotism så går det säkert bättre.
Lycka till Paul, snart är bara du och elefanten kvar!