Nu ännu äldre

The morning sun touched lightly on the eyes of Lucy Jordan
In a white suburban bedroom in a white suburban town
As she lay there 'neath the covers dreaming of a thousand lovers
Till the world turned to orange and the room went spinning round.

At the age of thirty-seven she realised she’d never ride
Through Paris in a sports car with the warm wind in her hair.
So she let the phone keep ringing and she sat there softly singing
Little nursery rhymes she’d memorised in her daddy's easy chair.

Her husband, he's off to work and the kids are off to school,
And there are, oh, so many ways for her to spend the day.
She could clean the house for hours or rearrange the flowers
Or run naked through the shady street screaming all the way.

Om man får tro Marianne Faithful är det nu försent; jag kommer aldrig att få åka sportbil genom Paris med den varma vinden i mitt hår. Attans.

Igår – bilen tankad och nytvättad, håret fluffigt och redo för action.
Idag – inte en chans.
Paris är för all del fint, men jag klarar mig utan cabriolet.
Inte heller känner jag en obetvinglig lust att skaffa skinnbrallor och stöta på fjortisar.
Inte vill jag skaffa HD, och inte byta årsmodell på fru (hon är redan yngre än jag för all del). Vet ni, det känns faktiskt inte ett spår annorlunda.

Igår gick jag och lämnade blod och sedan sket vi i att städa och tittade istället på ett program om Howard Carter medan jag pillade på Frus fötter tills hon somnade i soffan.
Idag kommer vi att få städa varesig vi vill eller inte för imorgon kommer Scottish gas och inspekterar vår panna.
Livet går vidare, och om den där hemmafrufrustrationen skulle infinna sig lovar jag att ni skall få lagom retuscherat bildbevis på när jag springer naken och skrikande längs Cardwell Road.