Monday, December 17, 2007

165 mil på två dagar

Propaganda i trafiken


Så var själva flyttlasset avklarat efter att vännen Rob hjältekört ToR Gourock-Ramsgate. Idag skall jag säga upp mig från jobbet och sedan återstår flyttstädningen (det värsta blir att göra sig av med kattsakerna - jag tycker mig fortfarande i ögonvrån se en liten svans slinka runt hörnen därhemma) här att göra innan jag kan flytta med gott samvete någon gång i januari.
Fast ikväll är det tidigt i säng för gosse så trött man blir av resandet.

Få en kick av Rut, 66

Vi hade i alla fall tur med vädret. Om än lite kallt var det soliga och klara dagar vi fick för vår långfärd, och fantastiska solnedgångar bägge dagarna. Söndag morgon i Ramsgate hann vi tom med en fika i solen nere på stranden.

En insikt jag fick av resan var hur inihelvete gigantiskt London är. Bara att köra förbi staden tar flera timmar. Åh vad jag inte har lust att bo där. Glasgow däremot skulle jag hemskt gärna vilja få bo i en gång - det är en av de trevligaste städer jag besökt. Men nu är det alltså Baggesgrind som gäller. Ny stad, nya vägar att lära sig, nya människor att lära känna och nytt jobb att hitta. Utmaningar så det räcker alltså.

En frostig kväll i midlands

Tuesday, December 11, 2007

Vår lilla Mimsa är död

Bara några månader fick vi, men de var fina. I fredags reste hon och jag ner till Kent med tåg, i lördags förundrades Fru och jag över hur hon omedelbart fann sig tillrätta i nya lägenheten och hittade sina favoritställen så gott som genast.
I söndags blev hon plötsligt svag i bakbenen och dålig och när vi kom fram till veterinären var det över. En tumör i hennes mjälte hade brustit och hon blödde till döds snabbt och efter vad vi förstår relativt smärtfritt, hon blev helt enkelt svagare och svagare tills hon slocknade. Från pigg och glad till död på två timmar.


Vi försöker finna tröst i att vi gjort allt rätt, och att även om någon av de veterinärer som undersökt henne hade hittat tumören så hade den förmodligen varit inoperabel, särskilt för en såpass gammal katt.
Tröst för ett tigerhjärta - vi vill ha vår älskade kisse tillbaka.

Thursday, December 06, 2007

Decemberstorm i Battery Park

Snart bor jag inte i Skottland längre - det känns konstigt.
Men för all del är det ett ganska bra tillfälle att lämna Gourock: vår hyresvärdinna kommer att vilja sälja lägenheten under 2008, kommunstyrets planer på att förstöra allt som är charmigt med Gourock i hopp om att dra till sig young professionals från Glasgow fortskrider och vädret är ganska ruttet just nu.



Jag tror det här blir bra.

Så var det dags...

Imorgon far Mim och jag söderöver med tåg. Äntligen skall hon få flytta ner till Fru, och om en månad följer jag efter. På tiden, minst sagt.

funny pictures
moar funny pictures

Thursday, November 08, 2007

Angående omlokalisering

Fru är nu på plats nere i England och har snart arbetat sin första vecka som programmerare på ett läkemedelsföretag. Alla är enligt uppgift snälla och trevliga och hon pluggar processer för det vildaste.

Lägenheten i Ramsgate ligger med utsikt över både havet och ett kraftverk som ser ut på pricken som det Homer Simpson arbetar i. Själva staden är inte så stor men har hyfsat utbud och gav ett gott intryck.
Men det här var absolut sista gången vi hyrde lägenhet osedd. Mer om det annan gång.

Tuesday, November 06, 2007

Jag är en sådan geek

Cyanide and Happiness, a daily webcomic
Cyanide & Happiness @ Explosm.net

Monday, October 15, 2007

Danska - ett språk med problem

Saturday, October 13, 2007

Rik som krösus

I'm the 513,219,541 richest person on earth!


Discover how rich you are! >>

Thursday, October 11, 2007

No Mr Bond, I expect you to die

Fru och jag har länge drömt om en superskurkslya. Gärna i en slocknad vulkankrater eller så men ett gammalt slott på en klippig ö eller motsvarande kunde också gå bra. Där skulle vi ha en hord av hejdukar, en pool av vaniljsås (en non-newtonian liquid som är fast så länge den utsätts för tryck och flytande när den inte gör det. Tänk er Bond sättas ner i poolen med orden "Remember to keep moving Mr. Bond") och utveckla domedagsmaskiner av hjärtans lust. Nå, nu finns möjligheten att införskaffa ett färdigbyggt underjordiskt högkvarter som lär vara hemskt svårt för eventuella agenter att bryta sig in i, en gammal missilbunker i USA.

Tuesday, October 09, 2007

Ensamma hjärnor

Vill här passa på att rekommendera en bok som Fru fick av mig för något år sedan och som vi aldrig tröttnar på; "They call me naughty Lola - The London Review of Books personal ads: a reader". Normalt kanske man tycker att Bekantskap Sökes-spalter inte är så roliga, och det kanske man har rätt i, men LRBs läsare är av annat virke och har utvecklat en egen stil där innehållet i annonsen är underordnad betydelse och formen är det viktiga. Verkligen en mycket rolig bok och en lång rad skribenter man gärna haft på nyårsfest (Frus benchmark för bra människor). Köp, läs och skratta högt på spårvagnen så att alla glor.


En annons ur det senaste numret av LRB, klicka på bilden

Monday, October 08, 2007

Klasskamp och koloratur

Ur min underbara Frus roliga helgondagbok:
Alt vs Sopran
Daterat: Lördagen den 6:e oktober 2007 kl 17:02



En snabbkonversation med en vän påminde mig plötsligt om den gamla alt/sopranfrågan. I vår hierarkigalna värld, och särskilt i barndomen så vill man _alltid_ veta vad som är BÄST. Aftonbladet eller Expressen? Alt eller Sopran. Humanist eller Naturvetare. Intellektuell eller Praktisk.

Det finns alltid en samhälleligt sanktionerad ordning som man liksom bara _vet_ fast man bara är elva år. Den är nästan alltid klassbunden, men eftersom vi inte låtsas om vårt klassamhälle i Sverige så finns den inte fast bara lite. På grund av medelklassamvete pågår därför nästan alltid en ”diskussion” om vad som är BÄST/FINAST där underhunden lyfts fram som bäst egentligen därmed bekräftande den existerande ordningen. Till exempel skulle medelklassen på sjuttiotalet prompt leta upp någon golvläggarmorfarsbror för att förankra sig i arbetarklassen. Anledningen till att det var FINT att vara arbetarklass var såklart att det egentligen var FULT att vara arbetarklass. Ännu krångligare var det när arbetarklassade yrken började betala sig bättre än de traditionella medelklassyrkena. Min pappa som är byggnadsarbetare - den närmare titeln är Formsättare - tjänade som bäst ungefär tre gånger så mycket som jag någonsin tjänat som bäst, med justering för pengavärdet under hans blomstringsperiod och min. Han är arbetare, jag är tjänsteman - eller ”professional” som det heter här. Varför inte någon som är kvalificerad i sitt arbetarklassyrke skulle vara ”professional” går över mitt huvud, men här heter det ”Skilled Labour”. Precis som i Sverige tjänar de mellan tre och tio gånger så mycket som jag. Om jag hade tid och råd skulle jag omskola mig till elektriker imorgon dag och sen jobba när jag ville, tradiradiradiradiradiradiradirej. Varför är det så? Tillgång och efterfrågan förstås: det är fan så mycket svårare att få tag på en kvalificerad elektriker eller en rörmokare än det är att hitta en erfaren byrådirektör.

Men jag gled in på klass som vanligt. Frågan om alt/sopran har inte så mycket med det att göra, för en gångs skull.

När jag gick i skolan var det en allmänt accepterad sanning att det var finare att vara sopran än att vara alt. I kören handlade allt om de åtråvärda sopranplatserna - det var sopranerna som fick solon, och ytterst få - om några - operor eller musikaler innehåller huvudroller för altar. Jag skulle gå så långt som till att säga att det händer inte, det är knappt att mezzosopraner får något att bita i. Purcells Dido och Aeneas är den enda jag på rak arm kan komma på som har en protagonist som är mezzosopran. (Den skrevs å andra sidan för att framföras på en flickskola, vilket förklara frånvaron av barytons och basar). Aeneas är numera satt till heroisk tenor, och vem kan invända, men ursprungligen sjöngs han av en alt och senare en kastratsångare eller kontratenor.

Varför? Ah - Chiswick! Fresh hobbyhorses! Patriarkatet förstås! Är det inte en fråga om klass så är det en fråga om patriarkat, vilket förklarar att barockoperan ännu inte riktigt hunnit dit - eftersom bilden av vad som är manligt och kvinnligt såsom vi ser det inte föddes förrän med industrusamhället. Fram tills dess sjängs hjälteroller nästan uteslutande av kastrater - idag löser man detta genom att A: sätta om B: engagera en kontratenor eller C: låta hjälten sjungas av en mezzosopran i manskläder - det var manligt att bära starka färger, sminka sig, pryda sig med fjädrar och brista ut i känslor. Allt detta försvann med industrisamhället och nationalstaten som krävde emotionellt skadade män till att sköta omänskliga sysslor - enter: manlighet. För att män skulle bli manliga måste de ha något att definieras mot, vilket blev kvinnor. Saker som kvinnor har svårt att svära sig fria från är: många av oss är mindre och fysiskt något svagare, även om skillnaderna är större inom grupperna än mellan dem (jag känner personligen en handfull män som till och med lilla jag skulle kunna spöa i regelrätt slagsmål. Jag känner också ett stort antal kvinnor som är starkare, uthålligare och skjuter hådare rökare i fotboll än nästan alla män jag känner), men minns att nationalstaten och gruvdriften behövde starka män, alltså blev det idealet och för att ett ideal ska finnas måste ett icke-ideal finnas. Tack för den. Noterar ni att jag återigen tangerar klassfrågan? För det gör jag. Det är såklart arbetarklassen som behöver den här åtskillnaden mest, och det märks också tydligt på att det är överklassen som tillåts bryta mot de här ”reglerna” när de känner för det. Det andra som kvinnor har svårt att svära sig fria från är att vi oftast har ljusare röster. Återigen - större differens inom grupperna än mellan, men dock. En man är därmed alltså någon som är stark och har mörk röst.

Jag kunde här dra iväg på ett inlägg om kvinnor och krig. Innan det fanns kvinnoregementen och officiella kvinnliga soldater var det otroligt mycket vanligare än man tror att kvinnor i drag smet med armén och flottan. Ni _hajar_ inte hur vanligt det var. Det finns ett par böcker i ämnet. Vad nationalstaten gjorde var att de gav kvinnorna möjligheten att gå med öppet i fjös-regementen, vilket naturligtvis drog till sig kvinnor mindre lämpade för active duty. Sen fick de gå med i samma som männen, men mobbas, trakasseras och motarbetas hela vägen - sex av tio kvinnliga Irak-veteraner som avskrivs med post traumatiskt chocksyndrom har utsatts för sexuella trakasserier och eller våldtäkt av överordnade eller ”kamrater” under tjänstgöring. Armén har inga som helst resurser för att hantera detta och utredningar, om de ens startar, läggs omedelbart ner. Någon behandling för veteranerna finns inte. Hey, presto så har man bevisat att kvinnor blir kackiga soldater... Det faktum att manliga soldater har ett nätverk i form av kamraterna när de är i stridsdrabbade områden medan kvinnorna kämpar både där ute och där de är tänkta att ha sin trygghet tas inte med i beräkningen. Det enda man ser är att de procentuella siffrorna på kvinnor som avskrivs med PTSD är större än de för män. Lägg sen till män som HAR PTSD, men inte söker hjälp för ”en bra karl reder sig själv”, går obehandlade och går in i psykoser, skadar sina familjer (läs fruar - hey tjejer, de får er vare sig ni gick med eller inte), skadar främmande människor eller skadar sig själva och vi inser snabbt att patriarkala strukturer och starka hierarkier skadar _både_ män och kvinnor, och det hårt ändå.

Gud vad jag håller mig till ämnet.

Nåja - för att män ska få vara ”manliga” måste kvinnor vara ”kvinnliga”. Därför pådyvlas kvinnor en kvinnlighet (som känns främmande för många och som när den internaliseras skadar relationerna mellan män och kvinnor likväl som mellan kvinnor-kvinnor och män-män). Därför får kvinnor lära sig att de ska vara unga, porriga och ha ljusa röster. Ingenueroller i opera ges till sopraner, ingenuer är per definition unga. Ung=bra=ljus röst=bra=sopran=bra.

Men vi är inte klara där: vi vet ju alla att i modern musik är altar de sexiga. Vi älskar Aretha Franklin, Edith Piaff, Judy Henske. Den som sett Blå Ängeln vet att Marlene Dietrich började sin karriär som ingenue - Ich bin vom Kopf bis Fuss auf Liebe Eingestellt (Falling in love again) sjöngs ursprungligen i vidrig falsett - men det var när hon sänkte rösten och började leka med genderbending som hon blev MARLENE DIETRICH. (Påminn mig om att återkomma till Marlene, hennes mod, principfasthet och talang gör henne till en av mina stora idoler)

Så? Idag är altar=bra? Eller? Vi ikoniserar altarna. Altarna är de storsäljande sångarna?

Nej - det är två problem med ovanstående. Den första är enkel. Altarna är musikernas musiker - på top 40 regerar sopranen. Mariah Carey och Whitney Houston säljer FORTFARANDE mycket mer än tex Billie Holiday eller Amy Winehouse. Den stora massan köper fortfarande sopranerna.

Den andra är mer komplex. Vad har mina ovanstående uppräknade exempel gemensamt? De representerar förtryckta klasser. De är svarta i tider av stark rasdiskriminering, underklass och/eller könsöverskridande. Ikoniseringen av altarna handlar om sex. Nej, jag lovar. Altrösten sitter på underklassens representanter. Altarna sitter på knullklassen. Ni, vet - de som överklassens män känner som ett medfött privilegium att få utnyttja. De som patriarkatet gett oss klartecken att hoppa på. Eller som man också kan kalla det - på slamporna. För notera att en överklassflicka som knullar rutn är en ”It-girl” medan en underklassflicka som knullar runt är ”a fucking skank”.

Därför vill små flickor vara sopraner. För små flickor är inte dumma i huvudet - de uppfattar signalerna som vi vuxna lärt oss dubbeltänka bort. Sopran=fin flicka. Alt=knullklassen.

Den biten är musiklärare och körledare förmodligen helt omedveten om. De har sin egen agenda - en kör som låter bra. Hoppas jag.

I min skolkör på mellanstadiet gjordes uppdelningen utan uppsjungning. Nej, jag skojar inte, det är sant. Jag, som på den tiden sträckte över tre oktaver och var ovanligt tonsäker för åldern samt kunde lägga egna stämmor, såg detta som en förolämpning och gick ur kören för att aldrig gå med i någon igen. Min barnsliga tolkning var att vi som inte ansågs sjunga så bra sattes bland altarna för att inte höras så mycket - hur skulle man annars tolka att jag, som smygsjöng koloratur i garaget och klarade av en nästan passabel Nattens Drottning vid tio, hamnade i vad alla visste var körens avskrädeshög? När vi sjöng upp för musikläraren i nian (annan lärare, annan skola) gjorde han små nöjda grymtanden för varje tonsteg han höjde och mot slutet av min räckvidd muttrade han saker som ”fantastiskt” och ”underbart” och ”nämen ETT till!” Jag tolkade det som något bra. Efteråt berättade han att jag klarat tre och en halv oktav, och att han inte visste om det var min fulla räckvidd eftersom han inte testat mig neråt, utan satte igång mig på samma som alla andra flickor.

Jag har i efterhand fått en alternativ tolkning på detta av musikpedagogen på min gamla teater - hon gjorde nämligen exakt samma sak: satte mig bland altarna trots att jag just bevisat min räckvidd för henne (det var tider det - nu är jag glad om jag klarar två och en halv oktaver...). Hon sade att det berodde på två saker: den ena var att det var lätt att hitta altar, men svårt att hitta altar med tryck i rösten. Om man klarar båda registren så kan man hamna bland altarna helt enkelt för att det redan finns så många sopraner - det är lättare att träna en röst uppåt än neråt och bibehålla tonsäkerheten. Låter man bra på båda blir man lätt alt. Den andra var att eftersom sopraner hörs mest så är det en stor tendens i amatörsammanhang att altarna glider in på deras stämma och istället för sin stämma sjunger samma som sopranerna, fast en oktav lägre - en stark alt i gruppen håller de andra altarna till stämman.

(Men alt det där är akademiskt, för nu för tiden låter jag som en kråka i sjönöd. Det tråkiga med sångröst är att den precis som flås, vighet och styrka är en färskvara som kräver underhåll.)

Hur du sjunger säger något om dig. Om du har möjligheten att välja mellan alt, mezzo och sopran så säger ditt val vem du vill vara. Alt om du vill framföra ett budskap, tas på allvar av musiker och/eller om du är lite rebell. Notera att om du är sopran men med din starkaste röst i mellanregistret, så är det framför allt Soubrette-rollerna som står dig till buds. Du kommer att tillbringa din karriär med att spela uppstudsiga hembiträden, lättfotade barflickor och andra saucy wenches - det är verkligen bara de renodlade sopranerna som får lov att vara fina flickor.

Vem har bestämt att det är så önskvärt att få vara en fin flicka då? Tja, jag säger det inte, men det börjar på P.

Thursday, September 27, 2007

...men hemma bäst.

Hemma igen efter en trevlig och tröttande road trip ToR Wales via the lake district. Mer utförlig beskrivning kanske kommer vad det lider men sammanfattningsvis: det var fint. I Wales bodde vi i Hawarden på St Deiniols - gamle William Gladstones bibliotek som vid hans död gjordes tillgängligt för allmänheten för en billig penning. Vackert och löjligt billigt boende mitt i norra Wales med Snowdon och allt annat sevärt inom nära räckhåll. Just Snowdon kom vi aldrig upp på då bergbanan avstängts pga storm men vi hann med en hel massa annat fint. Särskilt vill jag rekommendera Llangollen med omnejd och Horseshoe Pass som är väldigt vackert.


På väg ner från Horseshoe Pass


Vy från bron i Llangollen

Walesiskt så det förslår

Utsikt från akvedukten i Pontcysyllte

St Deiniols bibliotek

Swallow Falls

Walesisk dal komplett med regnbåge

Vi sov en natt i roliga Chester

Hemvägen gick via Port Sunlight där Lord Lever anlade en mönsterstad för Unilevers anställda och sedan genom tunnel under Mersey till Liverpool (som jag inte tyckte verkade vara ngt speciellt) och så vidare mot the lake district. För mig var det snarare bergen än sjöarna som var lockelsen med Cumbria men to each his own.


Kvällssol över lake district

Keswick sett från bergen

Ett besök i Keswick där de på femtonhundratalet upptäckte att det var coolt med grafit (de har ett blyertspennemuseum intill fabriken för Derwents konstpennor) gjorde vi också men sedan bar det norrut igen mot Northumberland och Hadrianus mur.
Den hade jag inte sett sedan jag var sju och jag måste säga att den gjorde inte riktigt lika stort intryck såhär i vuxen ålder...
Själva muren går uppe på krönet

Nu är vi hemma i Skottland igen och glada för det. Norra Wales är så vackert att jag hade kunnat tänka mig att bo där men på det hela taget går inget upp mot högländerna. Så är det nu bara. Fast snart är det dags för ett mer permanent miljöombyte.






Thursday, September 20, 2007

QE II säger farväl

I likhet med i princip hela trakten var vi nere vid Clydes strad idag för att säga farväl till kryssningsbjässen QE II som för fyrtio år sedan byggdes här (många är hemmen i området med som inreddes med mattor och annat från det båtbygget) och nu är på väg till Dubai för att bli hotell.

Så kom hon då äntligen

Hon är väldigt stor

video
Hej då

Thursday, September 13, 2007

Nu ännu äldre

Jahaja så var det dags igen. Fyrtio smyger sig på och jag väntar fortfarande på att bli vuxen. Men jag har snäll Fru och kelig katt så det skall nog bli bra det här.



För den som undrar är mina drömyrken när jag blir stor som följer:
1. Dynamitard
2. Rentier
3. Goddagspilt

Friday, August 24, 2007

Pausmusik

Wir sind HeldenVon hier an blind

Trevliga tyskar.

Idag är min sista dag på gamla jobbet, för vilket jag är glad. Nu skall jag iväg och köpa lite sötsaker att bjuda mina kollegor på.

Thursday, August 16, 2007

Lite film

Otto von S i finalen av When doves cry:



Och så lite av kvällens huvudartister:

Döv och trött men glad

Klockan tjugo i åtta imorse kom vännen A och jag tillbaka från en 21timmars utflykt till Manchester där vi på Manchester Academy såg Skinny Puppy avsluta sin Europaturné. Väl värt tio timmars bussresa!

Den improviserade minnesplatsen för Tony Wilson utanför huset där The Hacienda brukade ligga

BBC Manchester har inte hunnit ta bort Tony från sin vägg ännu

Otto von Schirach med flickvän

Mycket grimaser för pengarna var det med Otto

Nivek Ogre i fin form

Hela gänget samlat

Tjoho

För en mer utförlig rescension ber jag att få hänvisa till Hemmingsons blog från spelningen i London där låtlistan var i princip densamma, förutom att vi hade Social Deception och Testure som extranummer.

Friday, August 10, 2007

En föreläsning jag gärna hade sett live

Kreationism fetdissad.

Tuesday, August 07, 2007

Skarp analys av läget:

En definition av galenskap jag hört är när någon på nytt gör samma sak på samma vis och väntar sig ett annat resultat. Det är precis vad den nya strategin för ockupationen av Irak gör; den upprepar den taktik som misslyckades så kapitalt i Vietnam. Independents Patrick Cockburn rapporterar från Irak:

"US commanders are often cheery believers in their own propaganda, even as the ground is giving way beneath their feet. In Baquba, a provincial capital north-east of Baghdad, US and Iraqi army commanders praised their own achievements at a press conference held over a video link. Chiding media critics for their pessimism, the generals claimed: "The situation in Baquba is reassuring and is under control but there are some rumours circulated by bad people." Within hours Sunni insurgents, possibly irked by these self-congratulatory words, stormed Baquba, kidnapped the mayor and blew up his office."

Hela artikeln här.

Edinburgh del I

Vi hade en fantastisk dag i lördags; strålande sol med ljumma vindar och regnet höll sig borta till vi var på hemväg.
Sedan bussen släppt av oss och alla andra som köpt biljett genom Big Blue drällde vi i långsam takt genom trängseln. Som vanligt var det en blandning av hoppfulla komiker, fria teatergrupper, svältande artister och tiggare som slogs om allas uppmärksamhet.
Eftersom ingen av oss hade gjort det förut gick vi hela The Royal Mile för att titta på vårt skotska parlament i Holyrood. På vägen tillbaka fann vi att det här med att vara ute i god tid är subjektivt. Det visade sig att kön gick en tredjedel av vägen ner längs the mile och då hade ändå alla i kön redan biljetter. Orsaken var att polisen inspekterade alla väskor men det gjorde de så i förbifarten att man med lätthet hade kunnat insmuggla både det ena och det andra. Som tex den griniga tanten som slog mig med sitt program när jag försökte ta en bild utan att få med alla huvud framför mig. Var var de baskerklädda militärpoliserna då undrar jag bara...

Painting by numbers på Ediburghs gator

Roliga keltromantiker i officiell Bravehearttartan

Inga poäng för att gissa vem som ställs ut här

Den här damen satt och spann sitt växtfärgade garn

En stad av höjdskillnader och gamla hus

Det växer en ros i Edinburgh

I en nisch stod en röd fan och lekte med en glaskula

It's not the heat; it's the Hume-idity

Trevlig gammal och ny arkiktektur

En av tre Christmas shops vi funnit i centrala Edinburgh. Be mig inte förklara för jag förstår det inte heller.

Såhär skall en bakgård se ut

Klipporna ovanför parlamentsbyggnaden

För futtiga £430 millioner kan man kanske inte vänta sig mer. En rolig detalj i sammanhanget var att Holyrood på medeltiden var en sanctuary, en fristad där brottslingar var säkra för lagens arm...

Fru med kärlekskanna och halsband från Frank

Här började vi köa

Äntligen framme vid köns officiella startpunkt

Vy från vår läktare, Skottlands dyraste lägenheter till höger