Totemo isogashi desu

Sedan min halvtyske kollega tvangs säga upp sig (vi förmodar att det är vad som hände iaf, han försvann helt plötsligt en dag när jag var ledig) har det blivit så tyst. Inte så att man flyter omkring som vore man i en isoleringstank och upplever fullkomlig ro, men det har tagit mig flera veckor att vänja mig vid att inte precis hela tiden bli störd av kommentarer om förbipasserandes utseende ("höhö han har jättekort nacke") eller prat om lumpen (han var malaj).
Just vad gäller det där med lumpenprat känner jag som fru gör inför fotboll; inte alla som gillade lumpen är idioter, men alla idioter gillade lumpen.
Nu tillhör jag den smått uråldriga generation som tvangs göra sin värnplikt, och jag har vänner som satt inne för att de totalvägrade, vilket jag beundrar.

Så är det inte precis idag. Bara de som verkligen vill (se ovan om idioti) och satsar stenhårt på det har en chans att få göra sin förmodat allmänna värnplikt. Tänk att avvecklandet av välfärds-Sverige ändå har lett till något positivt...

Men nu är det dags att rädda fru ur tristessen och dra gemensamt in i den ljusnande framtid som är vår.