Jag har blivit frivilligad*

Big Blue har, i sin outgrundliga nåd och sitt tydligen ständigt fortlöpande utvecklingsarbete, inlett ett månatligen återkommande rundabordssamtal där folk från olika avdelningar i teorin får chansen att diskutera verkligheten i företaget utifrån gräsrotsperspektiv med några höga chefer. Ett lovande initiativ som i en förlängning borde leda till både snabbare åtgärdande av problem och en demokratisering av hela organisationen.
Och när jag ändå önskar vill jag ha en ponny.

I praktiken förbereds vi av våra respektive teamleaders på att bara positiva saker får föras fram (allt annat skulle nämligen gå ut över vår chef och hennes karriärmöjligheter trots att det inte precis är hon som avgör hur många vi är som bär avdelningens arbetsbörda, eller hur våra processer är upplagda) och att vi skall vara glada och nöjda med det mesta. ”Jotack, jag börjar bli riktigt förtjust i att vantrivas och vara stressad, tackar som frågar! Och det är väldigt överskattat med privatliv tycker jag.”

Och idag bad min gruppenführer alltså mig att vara frivillig till morgondagens möte. Hon passade då dessutom på att be mig klä mig efter dress code imorgon för mötet, eftersom det ser illa ut om jag som idag kommer i bruna combats och svart tshirt med en pixelerad dödskalle på.

Kanske är det så.
Jag är egentligen mest nöjd med att hon därigenom ger sitt tysta godkännande åt jag annars klär mig som jag vill (oooh, kontorsrebell). Som jag ser det vill jag åtminstone vara bekväm om jag skall tillbringa merparten av min vakna tid på jobbet.

Att jag sedan inte kommer in i tröjor med texten ”Pedofiler för kärnvapen” eller går i assless chaps ser jag mer som vanligt hyfs. Fotbollströjor är förbjudna (Skottland är fruktansvärt sekteristiskt splittrat och det kan lätt bli slagsmål mellan folk som håller på Celtics - katoliker - och Rangers - protestanter), men jag skulle å andra sidan inte vilja bli funnen död i en fotbollströja så det är inte ett problem.

Annars upplever jag dresscode som ett övertramp på min integritet, vilket - förmodar jag – är en smula barnsligt, men icke desto mindre sant. Jag har inget som helst behov av att bestämma över andra, men när någon försöker säga till mig vad jag får och inte får göra blir jag tre år gammal och sätter mig på tvären.

Så vad med imorgon? Tja, jag kommer att gå dit, jag kommer att ha en skjorta på mig och jag kommer med största sannolikhet att sitta och bita mig i tungan mest hela tiden. Eller kanske vara lite sarkastisk i smyg sådär om jag inte kan hålla mig.

Och nu har jag avlutat dagens bekvämt klädda arbete och kan gå hem.

*I Argentina under diktaturen blev obekväma personer försvinnade, ”desaparecido”. Mitt fall är naturligtvis inte på ngt sätt lika hemskt, men termen ville bli använd kände jag.