Jag har alltid haft någon sorts skräckblandad fascination för folk som min syster, människor som vet precis vad de vill göra med sitt liv och sedan målmedvetet går in för det. Just syster har alltid velat bli sjuksköterska, pluggade som fan och är nu sedan flera år tillbaka precis där hon vill vara; distriktssyrra och rikt gift med två barn och ett hus i en villaförort.
Hur fan går det till? Vännen VisaLisa är också sådär driven och jag står mållös inför hur hon med denna blandning av talang och målmedvetenhet surfar från det ena coola jobbet till det andra. Nu kommer hon själv att slå ifrån sig och säga att hon bara är en kämpande egenföretagare, men faktum är det inte är så många som är det heller i hennes ålder (än mindre färdiga arkitekter och allt det andra hon är), så tji fick hon.
Själv är jag ett rö för vinden, och har så varit mest hela livet. Visst har jag haft roliga jobb - mer om dem senare - men även de har liksom råkat bli. Från att hoppa in med en timmes varsel som tidningsbud åt en kompis vid fjorton via det första sommarjobbet som pensionärsmockare på en långvårdsavdelning till kontorsslav på Big Blue, jag har snubblat in i varenda ett.
Det är lite trist faktiskt; tänk så mycket roligare det kunde ha varit om jag hade haft ett starkt brinnande intresse och gjort min försörjning på det, eller kanske haft en entydig begåvning som gjorde det klart för en och var från barnsben att här har vi en blivande proktolog, dammsugardesigner eller kaffeprovsmakare – och en förbannat bra en dessutom.
Men nej.
Vad jag har är en social begåvning utan någon speciell inriktning och på något vis hamnar jag ständigt i serviceyrken. Nattportier är ett av de tyngsta yrken jag haft, inte för att det var fysiskt tröttande mer än annat, utan för att det var som en kavalkad av mänsklighetens sämsta sidor. Det var – som jag minns det – en enda oavbruten rad av fylla, ensamhet, våld, otrohet och droger, och trots det arbetade jag ganska länge på hotellet. Två år faktiskt, innan en vän lurade in mig i den spännande och expansiva IT-branschen lagom i tid för den stora kraschen 2001. Två år kanske inte verkar så länge, men här har vi en springande punkt; jag tröttnar så lätt. De flesta arbeten slutar stimulera mig så fort jag hunnit lära mig allt, och rutin är så själsdödande tråkigt.
Detsamma har hemskt nog gällt i ett par av mina förhållanden, men det kan jag möjligen ta upp en annan gång.
Ett annat jobb jag haft i omgångar när inget 
annat stått till buds är marknadsundersökande intervjuare. Telefonarbetet kan knäcka vem som helst, men de personliga intervjuerna öga mot öga var desto roligare. Tills man är tvungen att sitta och fråga folk om de har ngt emot Nestlé och isf varför, och varifrån de fått sin information. Det som höll mig kvar så länge där var de roliga kollegorna, ett par av vilka fortfarande är mina vänner.
De bra jobben då?
Till att börja med var det cirkusen; den lilla tattiga cirkusen som då var nummer tolv av femton i storleksordning bland sin likar i landet. Återigen en ren slump; min klasskamrat på gymnasiet drog igång en skolcirkus och innan jag visste ordet av var jag eldslukare på turné i sydsverige under ett sommarlov. Det var hårt fysiskt arbete eftersom alla artister dessutom reste tält och bar gradäng, lönen var usel och svart, och hygienmöjligheterna avhängiga av närhet till sjö, men det var fan så skoj. Nya vyer varje dag, ny publik och utbrytarkungen och jag delade en vattendunk för enklare tvätt i vagnen. Skoj, men efter en sommar var jag klar med det.
Sedan var det RFSU. En väns väns mor var ordförande i lokalavdelningen i Göteborg, och hon värvade hårt bland hans kompisar för de ungdomsinformatörer förbundet behövde för sin uppsökande verksamhet. Det började så smått, men så plötsligt projektjobbade jag som informatör på heltid på HIV-projektet i Gbg och var varje vecka ute på skolor och pratade. Ett väldigt stimulerande jobb, och hur fånigt det än kan låta kändes det som att jag gjorde nytta.
Det sket sig när intern maktkamp i lokalavdelningen (och på riksnivå) kuppade bort min chef och HIV-projektet självdog. Jag blev så besviken på att sakfrågor inte var viktigare än sandlådepolitik, så det fick räcka där.
När jag sökte arbetet här (slump igen; fru fann jobb på Big Blue först och jag följde efter) hade jag sänt in en friserad CV med de fem mest relevanta jobben på. Den första fråga jag fick där jag satt lite nervös alldeles ensam i ett videokonferensrum på det stora kontoret vid lilla bommen var ”Varför har du haft så många jobb?”.
Jag blev helt ställd. Många? Jag hade ju bara med ett litet urval i ansökan. I UK ses det som udda och en smula suspekt att ha haft mer än två jobb i sitt liv. Uppenbarligen har de aldrig stött på den svenska arbetsmarknaden.
Och här sitter jag nu, efter nästan två år på jobbet, och känner att det är dags för förändring. Så annorlunda att inte ha ett nätverk att pejla lediga jobb bland, att inte ha en historia på plats med referenser etc.
Kanske att jag nu kan börja söka jobb med åtminstone ett modikum av målmedvetenhet och inte bara lön nog att betala hyran som ribba. Fru gör sitt bästa för att peppa mig, och faktum är att det finns flera riktigt intressanta jobb utannonserade på t.ex. Edinburghs universitet. Kanske är det dags att hellre brytas än böjas ett tag.
Rö för vinden signing off.
0 comments:
Post a Comment