Ett pinsamt erkännande

I helgen gjorde vi något så exotiskt som att gå på höglandsfestival. Och inte vilken som helst; förutom tävlingar i traditionella höglandssporter som stockstötning och stenkast var där pipebands från hela världen och tävlade (världens främsta pipeband är pinsamt nog från Vancouver, med ett nordirländskt som tvåa – fast det ryktas att Glasgowpolisens band är på väg mot en comeback i toppen) och det hölls världsmästerskap i Highland dancing. Med snälla och påhittiga kollegan G (det var hennes idé) tog vi en fullsatt (och fullstådd) färja över till Dunoon på clydes norra strand. Det var fullt med folk, och de skyltar som hotade med £500 i böter för alkoholförtäring på allmän plats verkade inte ha någon som helst avskräckande effekt.

Ganska snabbt köpte vi en plastbottnad picknickfilt och satte oss på en grässlänt för att se och höra så mycket som möjligt, och det är här jag kommer till mitt genanta avslöjande. Band efter band marscherade i sina ofta väldigt snygga uniformer med kilt i någon tartan, och i vissa fall till och med damasker, fram till den lilla cirkel där de skulle bedömas, och det är här jag måste göra mitt pinsamma medgivande. När G och jag kom tillbaka från en provianteringstur satt fru och fnittrade lite åt några amerikaner med skotskt påbrå som stod och grät till musiken, men i samma stund som jag träffades av ljudet från säckpipa och virveltrumma när vi hörde dagens första band var det som en känslomässig käftsmäll, mina ansiktsdrag förvreds och ögonen tårades. Det vete fan vad det rör sig om, för det är ju inte som att jag har någon romantiserad relation till Skottland som ”the old country”, men jag blev alldeles känslomässig och höll verkligen på att börja gråta. Jag skyller det på den sprit jag skulle kunnat inta när vi kom hem om jag hade velat. Eller kanske kan jag åberopa tillfällig sinnesförvirring pga det omväxlande vädret. Möjligen får jag medge att jag lättrörd och en smula pinsam.

I övrigt vill jag bara säga att jag kan föreställa mig få så ansträngande saker som höglandsdans och att vi passade på att få våra bilder tagna med berguven Broo som gjorde reklam för en owl sanctuary. Se illa scannad bild. Färgerna har ändrats för att skydda de oskyldiga.

Strösslat i texten några bilder från festivalens hemsa.