A grand day out

Vi har varit på äventyr, Fru och jag.
Varje år hålls i Kent the Big Day Out, ett evenemang tänkt att få folk att upptäcka allt som finns att se och göra i grevskapet, där man kan få gratisbiljetter till färjor, lekland, guidade turer på intressanta platser etc.

Vårt förstaval var Go Ape!, men där tog biljetterna slut på nolltid så på vinst och förlust ansökte jag om biljetter till viltparken Wildwood Trust, och se det fick vi. Eftersom väderutsikterna för lördagen var mulet med skurar velade vi lite kring huruvida vi verkligen skulle gå, men beslutade oss till slut för att vi nog skulle ta oss iväg iaf.

På tåget till Sturry (hållplatsen innan Canterbury från oss) såg vi ett stycke stillsamt klotter. Någon som inte ville förstöra tåget men ändå få delge allmänheten sina kunskaper i anatomi hade ritat på en liten lapp och lagt den på bagagehyllan i glas, se bildbevis.


När vi i duggregn klev av bussen från Sturry vid Wildwoods hållplats och gick längs den gropiga infarten till parken hade vi inte så stora förväntningar precis. Snarare väntade vi oss en djurpark vilken - som så mycket annat i det här landet - var förtjusande usel.
Men på samma sätt som en film på vilken man inte har några förväntningar kan vara riktigt bra överraskade Wildwood med sin opretentiösa och avslappnade approach.

Man kliver av bussen mitt ute på landsvägen

Anläggningen är inte inriktad på att ge turister en nära djuren upplevelse så mkt som att bevara hotade arter och till och med återinföra arter som utrotats här i landet. Det är därför inte säkert att man får se alla djur, och det är bara att köpa.
Så när vi som första anhalt kom in till rävarnas inhägnad och bara lyckades få en glimt av en liten hoprullad rödfluffig sak under en träställning kände vi att det fick väl vara ok. Vi kunde gott förstå att djuren inte ville vara ute och springa i regnet.

Vi tittade på korparna som nyss hade fått mat och beredvilligt showade med den vackra svarta fjäderskruden glittrande av regndroppar. Stora rackarns fåglar är det, och det barn som ignorerat varningsskylten sticker knappast in fingrarna en andra gång.

Rådjur, hermeliner, fåglar av alla de slag och mårdar avverkades i maklig takt och så kom vi fram till vildsvinen just som de utfodrades och deras keeper höll ett kort föredrag om dem för menigheten. Alldeles förtjusande söta och pälsiga var de, och den lille kultingen ville jag ta med mig hem (fast Fru sade att han nog hellre bodde kvar i skogen).

Grispappa Boris gillar att bli kliad bakom örat

Polska vildhästar fick vi se på lite håll, liksom kronhjortarna (den lilla guideboken klargör att kronhjortstjuren är det farligaste djuret i parken) medan varken vesslor, uttrar, lokatter eller minkar var intresserade av att titta fram. I det lilla grävlingshuset fick vi se en sovande svartvit fluffboll, och en av illrarna var ute och skuttade, men den verkliga höjdpunkten var varghägnet.
Det är uppdelat i två halvor med systrarna Mischka och Nadja på ena sidan och själva flocken på andra. Historien bakom detta är att när systrarna var nyfödda små valpar svämmade deras lya över i det häftiga vårregnet, och skötarna såg hur deras mamma sprang fram och tillbaka utanför grytet och gnällde. Till slut fick personalen fiskat fram de små men de var så nedkylda och medfarna att de fick tas in för veterinärvård, och när de var pigga och raska igen ville inte flocken acceptera dem. Eftersom de vid det laget dessutom var vana vid människor fick de ett eget litet revir angränsande det andra och lever där tillsammans.

Nadja kollar in Fru

Vildkatter, ugglor och ekorrar höll sig inne, men bina var igång bland blommorna och när vi kom tillbaka till entrén bröt solen fram så vi bestämde oss för att ta en runda till.


På andra varvet fick vi se både rödrävarna och fjällräven, och vid varghägnet hölls det just ett föredrag (och vi fick se precis hur vana vid människor Nadja och Mischka är).

Mysigt värre

Nöjda och glada efter vår djurparksupplevelse tog vi bussen ner till Sturry igen och högg första tåg till Canterbury för att avsluta vår utflykt med lite shopping och en trevlig fika i caféet på Waterstones bokhandel.

Solsken över Canterburys ducking stool

Väl hemma på kvällen vi somnade nöjda men trötta i omgångar framför program på BBC och vi är ense om att till Wildwood skall vi återvända (vi köpte årsmedlemskap när vi ändå var där).

En bra början vore kanske att inte kalla läsarna för dummies?

----------------
Now playing: Slim Cessna's Auto Club - Jesus Is In My Body - My Body Has Let Me Down

Jag - en hövlig tjänare

Jomen, nu är man civil servant. Min jobbmail slutar med kent.gov.uk och jag skall leverera IT-stöd till tiotusen bibliotekarier, socionomer, vägbyggare, kulturarbetare, trädgårdsmästare och byråkrater i landskapet. Det hade jag inte gissat på när jag gick ut helklassisk humanistisk från Hvitfeldtska en gång i en grå forntid...

Vi fick en smula katt...

Hux flux medan fru stod och lagade mat dök mamman till den lilla katten i antikaffären (ni som varit på besök hos oss vet) upp och ville ha värme, sällskap och all fisk i huset.

Vår besökare

Hennes dotter

Det var bara för Fru till att hala fram en 300-grams fiskfilet ur frysen och börja tillaga den och under tiden kröp kissen (vi tror att detta är Daisy) upp i min famn, spann som hejsan och dreglade en stor pöl på min tröja.
Vi är vådligt frestade att behålla henne men vi vet ju faktiskt var hon bor, även om hon nu tycks anse vårt hem vara ett annex till hennes eget. Ute är det novemberkallt och regnigt och hon har ingen alls lust att gå tillbaka ut i kylan, hennes ägare är inte hemma just nu och vi vet inte riktigt hur vi skall göra. Den improviserade kattlådan av diskbalja + blomjord stod inte McGyver efter och kissen insåg raskt vad den var till för, sedan hon övervägt och avvisat både duschkabin och badkar.

Som nödlösning behåller vi henne över natten men lämnar fönstret i trappan öppet och vi har satt en lapp med en kortfattad rapport i en plastficka på antikafförens dörr, mkt mer kan vi inte göra när kissen nu vägrar gå. Vi får njuta av spinn och kel så länge det varar. Jag skall inte låtsas som att det inte var välkommet med lite kattkel såhär timmarna innan jag skall upp och ta morgontåget till London för stor intervju.

Små katter gillar kokt fisk

Sådant här ser man inte i Sverige

En lokal handlande i dödsbon har tillgripit en ovanlig metod för att jaga sin sons mördare.


Tilläggas bör kanske att den skjutne sonen hade flera domar för att ha dealat droger och att hans död förmodligen skulle kunna sägas vara ett dödsfall i arbetet. De flesta i Margate-trakten tror sig också veta vem som låg bakom dådet, men landets mkt stränga förtalslagstiftning gör det oklokt att utpeka någon utan synnerligen starka bevis...

Söndagspromenad

Vi hade lämnat badkläderna hemma, annars var det varmt nog.

Idag traskade vi i stekande solsken längs stranden till viking bay, bland promenadpensionärer, glada vovvar och av någon anledning en tv-inspelning. Hela helgen har det varit riktigt varmt, sisådär tjugofem grader eller så om dagarna, och min ipomoea som vägrar ge tappt efter tre månader blommar fortfarande varje dag. Heder åt en sådan växt!

The white cliffs of Thanet

Efter värmen var vi lite matta och jag svär på att jag såg ett flertal nya fräknar dyka upp på Frunäsan bara på den stund vi var ute. Mitten av Oktober känns det verkligen inte som, vilket är lite synd då jag just höstekiperat mig som hejsan.
Kvällen har vi sedan tillbringat med filmfrossa och thaimat. Life is good.

En liten grotta i klippväggen där högvattnet lämnat lite kalkmättat vatten efter sig.

Nu har vi promenerat igen

Imorse kom vi av olika anledningar att stiga upp oväntat tidigt och vi beslutade därför att ta en promenad. Det kom vi inte att ångra. Vi traskade ut till parken i Dumpton, rundade Sir Moses Montefiores gamla hem (nu uppstyckat i flera bostäder och kontor) och så via stranden hem. Hälsosamt och stärkande helt utan fjäll!

Några delar av Montefiores gamla kåk


I den fina parken sprang det glada vovvar


Och en platsad bordercollie beklagade bittert sin ensamhet medan husse var på toaletten


På stranden, som nu när badsäsongen är över återgått till att vara hundarnas, flögs det drake