Sunday, March 29, 2009

A grand day out

Vi har varit på äventyr, Fru och jag.
Varje år hålls i Kent the Big Day Out, ett evenemang tänkt att få folk att upptäcka allt som finns att se och göra i grevskapet, där man kan få gratisbiljetter till färjor, lekland, guidade turer på intressanta platser etc.

Vårt förstaval var Go Ape!, men där tog biljetterna slut på nolltid så på vinst och förlust ansökte jag om biljetter till viltparken Wildwood Trust, och se det fick vi. Eftersom väderutsikterna för lördagen var mulet med skurar velade vi lite kring huruvida vi verkligen skulle gå, men beslutade oss till slut för att vi nog skulle ta oss iväg iaf.

På tåget till Sturry (hållplatsen innan Canterbury från oss) såg vi ett stycke stillsamt klotter. Någon som inte ville förstöra tåget men ändå få delge allmänheten sina kunskaper i anatomi hade ritat på en liten lapp och lagt den på bagagehyllan i glas, se bildbevis.


När vi i duggregn klev av bussen från Sturry vid Wildwoods hållplats och gick längs den gropiga infarten till parken hade vi inte så stora förväntningar precis. Snarare väntade vi oss en djurpark vilken - som så mycket annat i det här landet - var förtjusande usel.
Men på samma sätt som en film på vilken man inte har några förväntningar kan vara riktigt bra överraskade Wildwood med sin opretentiösa och avslappnade approach.

Man kliver av bussen mitt ute på landsvägen

Anläggningen är inte inriktad på att ge turister en nära djuren upplevelse så mkt som att bevara hotade arter och till och med återinföra arter som utrotats här i landet. Det är därför inte säkert att man får se alla djur, och det är bara att köpa.
Så när vi som första anhalt kom in till rävarnas inhägnad och bara lyckades få en glimt av en liten hoprullad rödfluffig sak under en träställning kände vi att det fick väl vara ok. Vi kunde gott förstå att djuren inte ville vara ute och springa i regnet.

Vi tittade på korparna som nyss hade fått mat och beredvilligt showade med den vackra svarta fjäderskruden glittrande av regndroppar. Stora rackarns fåglar är det, och det barn som ignorerat varningsskylten sticker knappast in fingrarna en andra gång.

Rådjur, hermeliner, fåglar av alla de slag och mårdar avverkades i maklig takt och så kom vi fram till vildsvinen just som de utfodrades och deras keeper höll ett kort föredrag om dem för menigheten. Alldeles förtjusande söta och pälsiga var de, och den lille kultingen ville jag ta med mig hem (fast Fru sade att han nog hellre bodde kvar i skogen).

Grispappa Boris gillar att bli kliad bakom örat

Polska vildhästar fick vi se på lite håll, liksom kronhjortarna (den lilla guideboken klargör att kronhjortstjuren är det farligaste djuret i parken) medan varken vesslor, uttrar, lokatter eller minkar var intresserade av att titta fram. I det lilla grävlingshuset fick vi se en sovande svartvit fluffboll, och en av illrarna var ute och skuttade, men den verkliga höjdpunkten var varghägnet.
Det är uppdelat i två halvor med systrarna Mischka och Nadja på ena sidan och själva flocken på andra. Historien bakom detta är att när systrarna var nyfödda små valpar svämmade deras lya över i det häftiga vårregnet, och skötarna såg hur deras mamma sprang fram och tillbaka utanför grytet och gnällde. Till slut fick personalen fiskat fram de små men de var så nedkylda och medfarna att de fick tas in för veterinärvård, och när de var pigga och raska igen ville inte flocken acceptera dem. Eftersom de vid det laget dessutom var vana vid människor fick de ett eget litet revir angränsande det andra och lever där tillsammans.

Nadja kollar in Fru

Vildkatter, ugglor och ekorrar höll sig inne, men bina var igång bland blommorna och när vi kom tillbaka till entrén bröt solen fram så vi bestämde oss för att ta en runda till.


På andra varvet fick vi se både rödrävarna och fjällräven, och vid varghägnet hölls det just ett föredrag (och vi fick se precis hur vana vid människor Nadja och Mischka är).

Mysigt värre

Nöjda och glada efter vår djurparksupplevelse tog vi bussen ner till Sturry igen och högg första tåg till Canterbury för att avsluta vår utflykt med lite shopping och en trevlig fika i caféet på Waterstones bokhandel.

Solsken över Canterburys ducking stool

Väl hemma på kvällen vi somnade nöjda men trötta i omgångar framför program på BBC och vi är ense om att till Wildwood skall vi återvända (vi köpte årsmedlemskap när vi ändå var där).

En bra början vore kanske att inte kalla läsarna för dummies?

----------------
Now playing: Slim Cessna's Auto Club - Jesus Is In My Body - My Body Has Let Me Down

2 comments:

Kittin said...

Bilden från Canterbury såg så trevlig ut att jag greps av en enorm längtan att få åka dit... Nu!... Genast!!

Cirkux said...

Jo Canterbury är väldigt nice