A grand day out

Vi har varit på äventyr, Fru och jag.
Varje år hålls i Kent the Big Day Out, ett evenemang tänkt att få folk att upptäcka allt som finns att se och göra i grevskapet, där man kan få gratisbiljetter till färjor, lekland, guidade turer på intressanta platser etc.

Vårt förstaval var Go Ape!, men där tog biljetterna slut på nolltid så på vinst och förlust ansökte jag om biljetter till viltparken Wildwood Trust, och se det fick vi. Eftersom väderutsikterna för lördagen var mulet med skurar velade vi lite kring huruvida vi verkligen skulle gå, men beslutade oss till slut för att vi nog skulle ta oss iväg iaf.

På tåget till Sturry (hållplatsen innan Canterbury från oss) såg vi ett stycke stillsamt klotter. Någon som inte ville förstöra tåget men ändå få delge allmänheten sina kunskaper i anatomi hade ritat på en liten lapp och lagt den på bagagehyllan i glas, se bildbevis.


När vi i duggregn klev av bussen från Sturry vid Wildwoods hållplats och gick längs den gropiga infarten till parken hade vi inte så stora förväntningar precis. Snarare väntade vi oss en djurpark vilken - som så mycket annat i det här landet - var förtjusande usel.
Men på samma sätt som en film på vilken man inte har några förväntningar kan vara riktigt bra överraskade Wildwood med sin opretentiösa och avslappnade approach.

Man kliver av bussen mitt ute på landsvägen

Anläggningen är inte inriktad på att ge turister en nära djuren upplevelse så mkt som att bevara hotade arter och till och med återinföra arter som utrotats här i landet. Det är därför inte säkert att man får se alla djur, och det är bara att köpa.
Så när vi som första anhalt kom in till rävarnas inhägnad och bara lyckades få en glimt av en liten hoprullad rödfluffig sak under en träställning kände vi att det fick väl vara ok. Vi kunde gott förstå att djuren inte ville vara ute och springa i regnet.

Vi tittade på korparna som nyss hade fått mat och beredvilligt showade med den vackra svarta fjäderskruden glittrande av regndroppar. Stora rackarns fåglar är det, och det barn som ignorerat varningsskylten sticker knappast in fingrarna en andra gång.

Rådjur, hermeliner, fåglar av alla de slag och mårdar avverkades i maklig takt och så kom vi fram till vildsvinen just som de utfodrades och deras keeper höll ett kort föredrag om dem för menigheten. Alldeles förtjusande söta och pälsiga var de, och den lille kultingen ville jag ta med mig hem (fast Fru sade att han nog hellre bodde kvar i skogen).

Grispappa Boris gillar att bli kliad bakom örat

Polska vildhästar fick vi se på lite håll, liksom kronhjortarna (den lilla guideboken klargör att kronhjortstjuren är det farligaste djuret i parken) medan varken vesslor, uttrar, lokatter eller minkar var intresserade av att titta fram. I det lilla grävlingshuset fick vi se en sovande svartvit fluffboll, och en av illrarna var ute och skuttade, men den verkliga höjdpunkten var varghägnet.
Det är uppdelat i två halvor med systrarna Mischka och Nadja på ena sidan och själva flocken på andra. Historien bakom detta är att när systrarna var nyfödda små valpar svämmade deras lya över i det häftiga vårregnet, och skötarna såg hur deras mamma sprang fram och tillbaka utanför grytet och gnällde. Till slut fick personalen fiskat fram de små men de var så nedkylda och medfarna att de fick tas in för veterinärvård, och när de var pigga och raska igen ville inte flocken acceptera dem. Eftersom de vid det laget dessutom var vana vid människor fick de ett eget litet revir angränsande det andra och lever där tillsammans.

Nadja kollar in Fru

Vildkatter, ugglor och ekorrar höll sig inne, men bina var igång bland blommorna och när vi kom tillbaka till entrén bröt solen fram så vi bestämde oss för att ta en runda till.


På andra varvet fick vi se både rödrävarna och fjällräven, och vid varghägnet hölls det just ett föredrag (och vi fick se precis hur vana vid människor Nadja och Mischka är).

Mysigt värre

Nöjda och glada efter vår djurparksupplevelse tog vi bussen ner till Sturry igen och högg första tåg till Canterbury för att avsluta vår utflykt med lite shopping och en trevlig fika i caféet på Waterstones bokhandel.

Solsken över Canterburys ducking stool

Väl hemma på kvällen vi somnade nöjda men trötta i omgångar framför program på BBC och vi är ense om att till Wildwood skall vi återvända (vi köpte årsmedlemskap när vi ändå var där).

En bra början vore kanske att inte kalla läsarna för dummies?

----------------
Now playing: Slim Cessna's Auto Club - Jesus Is In My Body - My Body Has Let Me Down

Ars longa, vita julen

Så har då större delen av vår julsemester i Gävle gått och det har varit väldigt trevligt. Hektiskt men trevligt. Det har varit skridskoåkning, samvaro, promenader, shopping och utflykter i ett. Och så maten, herregud maten. Trinda som små grisar kommer vi att vara när vi far hem den förste.
Solnedgång över Hille

Annandagen var precis hela Gävles befolkning på Valbo Köpcentrum

Vi har också haft några smärre kulturkrockar sedan vi landade på fosterjorden, vilket är lite kul. Här har vi t.ex. gått och gnällt lite över hur bakom britterna är i allt jämfört med oss framåtsträvande svenskar, bara för att finna att de flesta svenska affärer tydligen använder magnetremsan istf chippet när man betalar med kort.
Vi har också lite piffigt utlandssvenskt sådär förundrats över hur dyr maten är i Sverige, men så insåg vi att så lite som våra pund är värda är det inte speciellt konstigt alls. I själva verket har det inte på länge varit ett så bra läge att som svensk fara till England och leka valutaschwein. Taskig timing från vår sida helt enkelt...

Bättre timing hade vi däremot när det gällde Gävles berömda julbock. Fru hade lovat sina kollegor att ta lite bilder från det exotiska Sverige att visa upp, och vad kunde vara mer svenskt än en julbock? Alltså tog jag redan första dagen på plats bilden nedan så att Fru kunde tjäna som måttstock för bockens väldighet.

Det var bra gjort, för knappt var julen överstökad innan bocken brann. Bilden nedan är från bockens webcam. Totalt har tydligen bara tolv bockar klarat sig oskadda från sitt uppdrag sedan 1966, så egentligen överraskade det nog ingen.
Vid okulärbesiktning fann vi att det fanns de som hade förslag på hur brandskador skall undvikas under kommande jular...

På skyltarna står det "Vad var det vi sade" och "Tänk betong" med avsändare "Betongbranschen".

Idag har varit en extra fullpackad dag med utflykt med korvgrillning halva dagen och samvaro hos svågern på kvällen. Det blev fika och guitar hero, så nu får jag sluta skriva eftersom min vänsterarm är duktigt trött efter timmar av finlir. För att vara första gången jag spelade gick det inte illa alls, även om Fru var snabbare på att greppa precis hur det gick till. MKT roligt!

Glöden börjar bli grillbar

Vi har fått vårt lystmäte på svensk natur för ett tag

Intervjuläget

Idag fick jag stiga upp i ottan. Jag inledde med lite kattkel innan jag iförde mig intervjukostymen och traskade huttrande till stationen. Bother, jag borde ha tagit halsduk.
Trots att Ramsgate är startstation för tåget var det en kvart försenat innan det ens kom in på perrongen. Med byte i Faversham kom jag likafullt fram i hyfsad tid till London. För säkerhets skull tog jag iaf tunnelbanan till Old Street och hann då rentav med en gratis dubbel espresso på Starbucks (deras kortmaskin var trasig).

Själva intervjun bestod av en skriven del, en muntlig del och ett grupparbete. Bizarrt.
Imorgon får jag reda på om jag gått vidare till nästa intervju, den sista i raden. Den som vinner den omgången får jobbet. I mitt tycke tar de väl mycket tid från sina sökande men vad vet jag.
Kanske är det ett psykologiskt experiment?

På väg tillbaka försökte jag promenera från Old Street till Cannon Street station, och gick hopplöst vilse på denna 2km långa sträcka. Det trevliga med det var att jag fick upptäcka lite nya bitar av centrala London, det mindre trevliga att det var kallt som attan.
Nästa gång skall jag vara bättre rustad.
Väl hemma hann jag säga hej till Fru som skulle iväg på utekväll med kollegorna, och nu har jag lämnat över katten till sin ägare som var trevlig. En gissning säger att hon snart är tillbaka, och vem är jag att klaga?

Poultry? Poultry!


Så det är HÄR det ligger


Hur man behåller en fasad men river huset


De verkar inte alldeles säkra på vad som pågår här


St Pauls i skumt motljus

Fru rolig, jag orolig

Hösten har så smått börjat krypa in över dessa våra brittiska öar och detta har inte gått Fru förbi.

Själv har jag varit på en jobbintervju i London, en intervju som iofs kändes som att den gick bra fast jag undrar om jag får jobbet. Man får veta inom en vecka. Jag fick i alla fall utforskat en ny del av The Big Smoke en smula, nämligen södra Islington. Jag fann en väldigt trevlig outdoor foodcourt och ett galleri med flera saker jag väldigt gärna skulle vilja ha. Kan vara värt att se sig om lite mer...Pickazilla - bara ett smakprov på det lilla galleriets utbud

Här har ni lite förströelse medan ni väntar på besked:

Walkies

Idag har vi utnyttjat det vackra vädret till att promenera längs strandpromenaden till Broadstairs (där Dickens bodde en gång i tiden). Förtjusande!

Viking Bay i Dumpton

Vågskvalp mot betong - finare än man anat

Broadstairs är Ramsgates lite mer välbeställda och mindre tätbefolkade grannkommun, med flera gamla cottages, roliga småbutiker och mysiga pubbar än vad vi ligger inne med, men också generellt mindre utbud. Alldeles lagom långt för en promenad en vacker dag.

Broadstairs i mitten av September


Måsar gör roliga spår i sanden

Canterbury är värt en mässa

Såhär nöjd blir man av ett Canterburybesök

ÖversättarHelena skrev apropå min födelsedagsutflykt att " Canterbury ser ju helt klart ut som ett ställe man borde åka till någon gång!". Jag måste hålla med; det är en väldigt trevlig stad. Stadkärnan är snuttig med ringmur, små kanaler och korsvirkeshus vart man ser, mysiga fik och muséer och stort utbud av både shopping och kultur. Rekommenderas varmt till den som besöker sydöstra England! Hade staden legat vid havet hade vi flyttat tvärt, men som det är blir det vid att vi pratar om att flytta varje gång vi far dit (20 min med tåg från Ramsgate).
De krokiga gatorna med än krokigare hus, de roliga affärerna och att man ständigt ser någon sorts spektakel på något av all de små underliga torgen lockar verkligen, fast när returbiljett på tåget kostar under £5 har man ju råd att ta dit när andan faller på...

Födelsedagsutflykt

Katedralen i Canterbury

Igår fyllde jag år. Hurra för mig. Det gjorde också P&Cs lilla dotter som passade på att födas då, så nu framgent har jag ngn att dela födelsedag med. Hurra för oss bägge!

Traditionell morris dancing

Fru och jag firade med att fara på utflykt till Canterbury, där jag hyllades med humlefestival (det var iofs ingen som uttryckligen sade att det var till min ära, men man är ju inte dummare än att man fattar) och morris dancing. Vi passade också på att i det strålande solskenet spankulera runt lite, äta sushi från löpande band i en liten restaurang, handla choklad från en riktigt chocolatier, dricka kaffe på fik i ett medeltida hus och Fru lyckades fynda kläder på rea. Allt som allt en mycket lyckad dag, och alla som ringt, messat, mailat och skrivit på klotterplank skall ha stort tack!

Traditionell morris dancing i svart utstyrsel

The one that got away (for 21 years)

1987 var vi ett gäng pojkar som for till London för att fira nyår. Första dagen på plats köpte vi en What's on och fann att Fields of the Nephilim skulle spela. Vi rusade iväg för att köa för biljetter men möttes av beskedet att de var slut. Där fick vi.
Det blev ändå ett ganska roligt nyår som i just mitt fall avslutades med surrealistisk tjeckisk dockfilm om en tunnelbanefärd genom helvetet på hotellrummet i Elephant and Castle ngn gång sent på natten.

Men nu djävlar! Med vännen Johan var jag igår i Shepherds Bush och såg de gamla gotrockarna tillsammans med en hord av gammelgötter (uppskattad snittålder på publiken kanske 32). Någon som i alla dessa år suttit på ett restlager av Crocodile Dundee-hattar hade gjort big business för det var en hattkavalkad utan dess like i kön utanför. De mer ambitiösa hade gjort sig omaket att leta reda på cowboyhattar i skinn, sätta på dem svetsglasögon och strössla rikligt med talk för den där dammiga looken (ett oklokt drag då det började regna strax innan insläpp), och sedan var det en fallande skala ner till bredbrättade slokhattar i filt med en liten fastlimmad fjäder på. Sedan fanns alla de vanliga klichéerna på plats förstås; got-transor med mängder av svart smink på alla tillgängliga ytor, fisknätstrumpor nog för att förpacka ett ton kassler och tillräckligt med löshår för en heltäckande varulvskostym åt Göran persson. Det gladde faktiskt mitt gamla hjärta att se alla dessa flintnande och tjocknande gammelgötter som så mangrant mötte upp för att se gotrockens grand old man - Carl McCoy.

Inledde gjorde Inkubus Sukkubus och jag nöjer mig med att konstatera att medan de inte ens har ngn som låtsas spela synth är det sequencern som är deras mest framstående musiker. De rev av sina hittar - alla två - först av allt och hade sedan tämligen snabbt artigheten att tacka för applåderna och avsluta.

Om Carl och de andra är inte mkt att säga annat än att det var väldigt bra. På en och en halv timme speltid hann de med förvånansvärt få låtar - Psychonaut var nog bland de kortare då den klockade in på bara nio minuter - men det var inte många överflödiga bland de som hanns med. Trots att vi bara med nöd och näppe hann med sista tåget hem (bara för att finna att det inte gick hela vägen hem, men det är en annan historia) får jag säga att det var en bra utflykt till den stora staden och en spelning värd att vänta tjugoen år på.

Inkubus Sukkubus i farten

Kobojsare galore

Vi misstänker att en live-dvd är i görningen då det filmades flitigt


Hattmaffian på scen

The real McCoy


Psychonaut filmad av Johan

Vi var i London för att träffa Carol...

...på, som det visade sig, drottningens födelsedag. Eftersom RAF passade på att fira sin 90-årsdag samtidigt var det stor flyby som vi råkade fånga från Westminster Bridges östra fäste. Se här ett axplock:

Så gifta har de aldrig varit förut

Om några timmar är mitt Stockholmsbesök över men det har varit förtjusande. Jag har inte riktigt hunnit smälta allt så jag bara tjoffar upp några bilder från själva tillställningen så länge.

Värsta bruden ba'


Brudparet anländer till Långholmens fasta paviljong


Nygifta, Herr L-quist ville inte vara med på bild


Mina medvärdar för kvällen


Totalt nästan 100 gäster från ett tiotal länder


Brudens brorson hade bakat en fantastisk tårta


Kompisar från förr med nytillskott

Bandet, som var bra, hade två sångerskor. Mycket fiffigt, för när den ena sjöng falskt höll den andra tonen.

Framåt natten blev det jordbävning tror jag

Tuss, norsk buskatt som väckte mig med tåattacker var natt