Ausflucht

Ikväll skall vi på avdelningsutflykt till The Spinnacker Hotel alldeles vid Gourocks segelsällskap och mumsa buffé, ha frågesport och lustiga vara. Jag har, kan jag då berätta, en särskild plats på min lista över saker jag ogärna utsätter mig för för avdelningsfester.

Dett beror på intet sätt på att jag skulle ogilla mina kollegor (G umgås jag t.ex. med privat), men snarare på hela situationen och på erfarenhet från alltför många personalfester.

På mitt första jobb (burgarslav på McD Backaplan under gymnasietiden) brukade det hållas inofficiell vadslagning om vilka som skulle ertappas in flagrante på en eller annan toalett, men för all del vi var alla unga och dumma, så det var väl inte annat att vänta.

Den första fasta anställning jag hade var på numera hädangångna Vasa Sjukhus (visst behövde vi fler Chalmerister mer än adekvat åldringsvård?) där en av personerna i ansvarsställning på avdelningen blev så överväldigad då hon kombinerade sina lyckopiller med några dry martinis att vännen och kollegan M och jag fick ha gångträning med henne från Gamle Port (också ett ställe att ha fest på) till vasastan eftersom taxichauffören vägrade ta henne. Dagen efter hade hon migrän och kunde inte komma till arbetet.

En personalfest för det en gång så stora marknadsundersökningsföretag jag arbetade på ett tag förlades till Stenas Fredrikshavnsfärja vilket innebar att man inte ens kunde fly i halvlek. Det hånglades på fel håll, fyllnades och - för att tala med en ung dam jag en gång kände - kräxades i stora sängen.

Jag arbetade också ett tag som nattportier på ett hotell i Majorna. Jag minns speciellt ett litet småländskt företag som farit på kickoff till Göteborg från en liten ort i Småland. Först hade de lite uppvärmning på chefens rum och sedan for de - doftande lika delar sprit och parfym - till Rondo för middag och show. Framåt midnatt kom två av dem tillbaka, ramlade fnittrande ur sin taxi och kom in receptionen. Bägge rättade till sina kläder lite och med den underbara "ingen ser att jag är full"-gångstilen kom de och hämtade hennes nyckel och försvann upp i hissen.
Efter en halvtimme började de andra anlända, däribland den förstkomnas rumskamrat. Efter ett ögonblicks tvekande förklarade jag för rumskamraten att rummet så att säga var upptaget och aldrig har jag sett en stämning skifta från fyllefryntlighet till lynchmobb så fort. Ibland svordomarna och skriken lyckades jag snappa upp att paret på rummet var gifta, bara inte med varandra, att de var Vice VD med sekreterare och att det var tamigfan det rumskamraten hade vetat hela tiden.
Vid det här laget hade jag fullt schå med att få alla dessa upprörda människor att inte gå upp och skrika i korridorerna så den relativt nyktre VDs ankomst var som kavalleritrumpet i sista stund. Han lugnade alla genom att bjuda på öl i vår lilla receptionsbar på företagskortet och alla lugnade sig genast.
Lagom till andra rundan kom vice VD (uppringd av VD) ner med hissen och allas reaktion var underbar att skåda. Rumskamraten såg ut som om hon ville flyga på honom, en man som högljutt satt och klagade på detta usla beteende ändrade sig mitt i meningen och sade än mer högljutt att vi faktiskt inte visste vad som hade hänt och att han inte förstod vad allt ståhej var om, och vice VD såg ut att vilja strypa mig. Han fick också en öl men gick igen efter två klunkar när all konversation hade avstannat.
Den högljudde klagaren började genast säga till alla att herregud så skyldig han såg ut, har ni sett på maken, men VD sade lite pater familias sådär att nu var det dags att gå till sängs och sällskapet troppade av.

Så nej, personalfest inte skoj.
Stella - ett kefft sätt att umgås är nu inte min paroll, men jag föredrar att festa med personer jag väljer själv...