Paltkoma

Fru och jag har just avnjutit ännu en julmiddag, den här gången med kalkon, brysselsprutor, rostad potatis, grönkål, tranbärsröra och en magnifik sås. Tag skeden dit du kommer eller hur det nu var.
Gosse så mätta vi blev. Men det var inte slut där!

Nej sedan följde en Christmas pudding av tyngsta slag. Den kom förmarinerad i en blandning av port och konjak, men för att vara riktigt på den säkra sidan fick den en dosis fin mörk rom och lite billig matlagningsersatzkonjak också. Den brann så vackert och smakade så gott att Fru och jag nu halvligger var för sig och stönar om hur mätta vi är och att allt är den andras fel och förresten borde någon ta sitt ansvar och offra sig på den sista biten. Fast det klarar ingen av oss. Möjligen om en dag eller två. Hoppas ni andra också haft en fin jul och välkomna hit att göra slut på puddingen!

Fulskinka

För de där gångerna när bara fläsk inte riktigt är nog:

För våra mödrar

Se här en länk

Advent säger du?

Vi har ägnat helgen åt storhandlande, städning och pyssel. Allt förtjusande trevligt så när som på en stunds panik då lite klarröd lackfärg kom på en grädd-beige heltäckningsmatta. Lacknafta for the win som vi säger i branschen.
Nu syns det inte alls och vi är snart klara för att avrunda helgen med årgångsglögg (den har följt med oss i tre flyttar så den är så gott som linjeakvavit) och film. Dubbelt så bra går inte att tänka sig, som min far skulle ha sagt. Det enda som fattas oss är mald ingefära till pepparkaksbak, men vi har gott hopp om att asienshoppen i Canterbury skall kunna stå till tjänst där. Något för nästa helg.

Andra har haft helt annorlunda prioriteringar efter den hårda blåst som rått i flera dagar och Ramsgate main sands var fullkomligt knött av kitesurfers, bildbevis nedan.

Men matadoren var snyggast av dem alla

Äntligen kan ni, jag, vi alla få leva ut vår innersta önskan att klä oss som toreros. Alltför länge har vi fått hanka oss fram i den trista och färglösa vardagen med vad hjälpmedel vi kunnat improvisera. Vi har vikt pappershattar av SvD, rullat upp byxbenen på våra tightaste jeans och gjort dramatiska svepande gester med mormors regnponcho under glada utrop på hemsnickrad spanska. Men aldrig mer säger jag er, det är vår tid att glänsa nu!
Allt som krävs är att ni riktar er webbläsare mot flamencoexport.com, där en autentisk tjurfäktarkostym i tjusiga färger kan bli er för futtiga €1200, en spottstyver för den kräsne entusiasten.

Apropå leksaker

Till min lilla ifåne har jag laddat ner en gratisapplikation som heter polarize och låter mig göra fejkade polaroidbilder med lite text på passepartouten. Jag är som tokig och plåtar löst och fast, men igår kom fru med en lysande idé; vi borde göra ett fejkat semesteralbum från en resa vi aldrig gjort, från människor vi inte är. Jag blev eld och lågor, vi får se vad som kan bli.
Watch this space.

Oj vad tiden går

Plötsligt är det November 2009, och jag vet inte riktigt hur det gick till. Under det gångna året har jag knappt bloggat alls och det känns lite dumt. Vad allt har inte hunnits med? Jag har jobbat förstås, folk har kommit på besök, jag fyllde fyrtio och överraskades i två omgångar av vänner som trotsade elementen och ryanair för att ta sig hit och fira mig (och ge mig finfina saker), det har spelats en rackarns massa Guitar Hero, det har gått sex år sedan jag helt spontant, överraskande och oplanerat friade till Fru (då ännu in spe så att säga) en regnig novembermorgon på en ersättningsbuss för femmans spårvagn (och så säger de att romantiken är död) (Fru kallar för övrigt spårvägen i Gbg för Sven Dufva för de släpper ingen djävul över bron) och så har jag helt nyligt skaffat en iphone som jag har svårt att lägga ifrån mig. Det är påfallande så stor roll leksaker ännu spelar i mitt liv.

Vad mer? Jo trots att det borde vara vinter fladdrade det just en fjäril utanför vårt vardagsrumsfönster, jag håller på att försöka lära mig hantera den F4 jag fått långtidslåna som del av kusin J:s fantastiska födelsedagspaket, jag har imponerat på mina arbetskamrater genom att i ett mail använda ordet "defenestration" korrekt, och det har börjat ännu en säsong av Armstrong & Miller på BBC, till min ohejdade förtjusning.

Vi ryggar inte för kvacksalveri

Storbrittanniens förtalslagstiftning är ökänt sträng, och det är därför som scientologer, stora företag som Nestlé och andra med orent mjöl i påsen alltid stämmer folk som försöker påtala obehagliga sanningar här i landet. Ett fall som uppmärksammats speciellt det senaste året är det med vetenskapsjournalisten Simon Singh som stämts av brittiska kiropraktikerförbundet för att han i en artikel i The Guardian påpekade den fullkomliga bristen på vetenskaplig grund för deras verksamhet och den lika totala bristen på bevisning för deras påstådda effektivitet.
Återigen används alltså förtalslagstiftningen inte till att skydda oskyldiga utan till att tysta belackare och inskränka yttrandefriheten.


Grunden för stämningen ligger i användandet av ordet bogus som av domaren som tog ställning till den inlämnade stämningsansökan tolkades som "uppsåtligt bedräglig", och enligt samme domare åligger det alltså nu Simon Singh och hans advokater att bevisa detta påstående för att inte fällas.
Dom har inte fallit ännu och ett flertal kända namn har engagerat sig i frågan på Singhs sida, så vi får väl se hur det går. Själva artikeln minus meningen som stämningen grundar sig på finns att läsa HÄR eller HÄR för den som föredrar svenska. Läs och sprid!

För övrigt ber jag om ursäkt för min långa frånvaro men jag har haft det lite tunt med inspirationen sedan jag började pendla 3 timmar om dagen...

Five more years!

Foto av J. Wokander
Mannen till höger i bild är vår best man, numer bestefar kallad.

Igår firade Fru och jag fem år sedan den där dagen då vi och ett gäng av våra vänner och släktingar for på utflykt till Ragnhildsholmen. När vi ändå var där passade vi på att gifta oss, Fru och jag, och det hela var mycket lyckat.
Det har det sedan fortsatt att vara, trots att vi har gjort fem (och min halva) flyttar sedan vi träffades och bytt jobb och haft oss. Livet har bara blivit bättre, och jag ser fram emot fler år tillsammans. Hurra för oss!

A grand day out

Vi har varit på äventyr, Fru och jag.
Varje år hålls i Kent the Big Day Out, ett evenemang tänkt att få folk att upptäcka allt som finns att se och göra i grevskapet, där man kan få gratisbiljetter till färjor, lekland, guidade turer på intressanta platser etc.

Vårt förstaval var Go Ape!, men där tog biljetterna slut på nolltid så på vinst och förlust ansökte jag om biljetter till viltparken Wildwood Trust, och se det fick vi. Eftersom väderutsikterna för lördagen var mulet med skurar velade vi lite kring huruvida vi verkligen skulle gå, men beslutade oss till slut för att vi nog skulle ta oss iväg iaf.

På tåget till Sturry (hållplatsen innan Canterbury från oss) såg vi ett stycke stillsamt klotter. Någon som inte ville förstöra tåget men ändå få delge allmänheten sina kunskaper i anatomi hade ritat på en liten lapp och lagt den på bagagehyllan i glas, se bildbevis.


När vi i duggregn klev av bussen från Sturry vid Wildwoods hållplats och gick längs den gropiga infarten till parken hade vi inte så stora förväntningar precis. Snarare väntade vi oss en djurpark vilken - som så mycket annat i det här landet - var förtjusande usel.
Men på samma sätt som en film på vilken man inte har några förväntningar kan vara riktigt bra överraskade Wildwood med sin opretentiösa och avslappnade approach.

Man kliver av bussen mitt ute på landsvägen

Anläggningen är inte inriktad på att ge turister en nära djuren upplevelse så mkt som att bevara hotade arter och till och med återinföra arter som utrotats här i landet. Det är därför inte säkert att man får se alla djur, och det är bara att köpa.
Så när vi som första anhalt kom in till rävarnas inhägnad och bara lyckades få en glimt av en liten hoprullad rödfluffig sak under en träställning kände vi att det fick väl vara ok. Vi kunde gott förstå att djuren inte ville vara ute och springa i regnet.

Vi tittade på korparna som nyss hade fått mat och beredvilligt showade med den vackra svarta fjäderskruden glittrande av regndroppar. Stora rackarns fåglar är det, och det barn som ignorerat varningsskylten sticker knappast in fingrarna en andra gång.

Rådjur, hermeliner, fåglar av alla de slag och mårdar avverkades i maklig takt och så kom vi fram till vildsvinen just som de utfodrades och deras keeper höll ett kort föredrag om dem för menigheten. Alldeles förtjusande söta och pälsiga var de, och den lille kultingen ville jag ta med mig hem (fast Fru sade att han nog hellre bodde kvar i skogen).

Grispappa Boris gillar att bli kliad bakom örat

Polska vildhästar fick vi se på lite håll, liksom kronhjortarna (den lilla guideboken klargör att kronhjortstjuren är det farligaste djuret i parken) medan varken vesslor, uttrar, lokatter eller minkar var intresserade av att titta fram. I det lilla grävlingshuset fick vi se en sovande svartvit fluffboll, och en av illrarna var ute och skuttade, men den verkliga höjdpunkten var varghägnet.
Det är uppdelat i två halvor med systrarna Mischka och Nadja på ena sidan och själva flocken på andra. Historien bakom detta är att när systrarna var nyfödda små valpar svämmade deras lya över i det häftiga vårregnet, och skötarna såg hur deras mamma sprang fram och tillbaka utanför grytet och gnällde. Till slut fick personalen fiskat fram de små men de var så nedkylda och medfarna att de fick tas in för veterinärvård, och när de var pigga och raska igen ville inte flocken acceptera dem. Eftersom de vid det laget dessutom var vana vid människor fick de ett eget litet revir angränsande det andra och lever där tillsammans.

Nadja kollar in Fru

Vildkatter, ugglor och ekorrar höll sig inne, men bina var igång bland blommorna och när vi kom tillbaka till entrén bröt solen fram så vi bestämde oss för att ta en runda till.


På andra varvet fick vi se både rödrävarna och fjällräven, och vid varghägnet hölls det just ett föredrag (och vi fick se precis hur vana vid människor Nadja och Mischka är).

Mysigt värre

Nöjda och glada efter vår djurparksupplevelse tog vi bussen ner till Sturry igen och högg första tåg till Canterbury för att avsluta vår utflykt med lite shopping och en trevlig fika i caféet på Waterstones bokhandel.

Solsken över Canterburys ducking stool

Väl hemma på kvällen vi somnade nöjda men trötta i omgångar framför program på BBC och vi är ense om att till Wildwood skall vi återvända (vi köpte årsmedlemskap när vi ändå var där).

En bra början vore kanske att inte kalla läsarna för dummies?

----------------
Now playing: Slim Cessna's Auto Club - Jesus Is In My Body - My Body Has Let Me Down

Wiiiiiiiiiii

Vi har idag gjort ett kapitalvaruinköp - en Wiikonsol och en Wiifit. Efter att jag satt upp det hela testade jag boxningen som var rolig men lite krånglig initialt, men sedan har Fru lekt sig svettig och haft precis hur kul som helst och nu satt upp själva balansbrädan. Nästa månads inköp blir en större tv - här skall det lekas!

Fru ger sandsäcken vad den tål