Baeva maande grisarna

Inatt skalv det. Saeger de. Varken Fru eller jag maerkte ngt.

Nej foerlaat. Det boerjade med en skakning paa nedre daeck. Aesch.

Det foersta vi maerkte var att grannens stereo aentligen hade tystnat. Det saegs att djur aer kaensliga foer annalkande naturkatastrofer och saa svinaktigt hoegt som han spelar sin hard trance kom det inte som en oeverraskning att han hade detta sjaette sinne.
Sedan kom det ett maektigt mullrande, men eftersom det gaar en flight path till Kent International oever centrala Ramsgate taenkte vi inte saa mkt paa det.
Saa ploetsligt darrade hela huset, och i ett regn av gips, murbruk och tegel svepte jag upp Fru i mina armar, sprang till naermaste doerroeppning och kysste henne oemt medan jag sade smaa troestande kaerleksord och hon vilade sin kind mot mitt haariga broest.



Jag aer ledsen, vi maerkte som sagt inte ett skvatt. Hade vi bott i Lancashire hade saken nog staellt sig annorlunda, men haer nere bland kritklipporna sov vi saa soett.