This is the self preservation society

Utomlands ses vi skandinaver gärna som naiva, lite blåögt lättlurade och så vidare. Nu hävdar danska forskare att just det kan ha varit en bidragande orsak till vårt forna välstånd. Kanske är det så, kanske att den lilla skylten i rastrummet med "tag kaffe själv och lägg pengar i burken" var representativ för en tillit till att folk var ärliga och inte tog saker utan att betala.

Jag talade med Fru om detta och hon sade så klokt att "vi är inriktade på kollektivet på ett mer utbrett sätt än man kanske är utomlands. Och stämmer det inte att utvecklingen i motsatt riktning i Sverige har sammanfallit med sammanfallet av välfärden?"
Visst kan man se detta samband om man tänker efter?
I takt med att fokus gått från folkhemmet till individen har vi också blivit mindre intresserade av att ta hand om varandra, och vem tycker inte att "att göra rätt för sig" känns hopplöst daterat?

Som den gamle vänsterstofil jag är inbillar jag mig att nyliberalismen fått starkare grepp om Sverige än grannländerna. Fru (vi tycker ofta väldigt lika fast vi tänker så olika) uttryckte det såhär: "Individualismen har hyllats så länge, vi har sparkat ut Jante och avskedat Luther, och resultatet är en välfärd i sammanbrott".
Alla skall ses som individer och plötsligt tillhör vi inte längre ett kollektiv, är det så? Är Bamse död och Krösus Sork har triumferat?
Kanske är jag bara nostalgisk och bakåtsträvande och förmår inte se hur skön vår nya värld är?

Hade egentligen lovat att inte predika mer här, men nu blev det så.
Antar att det är min rätt som individ. Annars kan jag tänka mig att framföra självkritik för kadern.