Förtjusande förfall

Det är inte mycket bevänt med imperiet över vilket solen aldrig gick ner. Den som liksom jag är väldigt förtjust i filmen Hope and glory drar sig kanske till minnes scenen där lärarinnan visar att två femtedelar av världskartan är skär och berättar ”That's what this war is all about. Men are fighting and dying to save all the pink bits for you ungrateful little twerps.”

Av dessa skära delar är det nu inte mycket kvar, Falklandskriget får nog ses som den sista lilla dödsryckningen av imperiet (invånarna på Malvinerna får inte ens automatiskt medborgarskap om de vill flytta till UK), resten är mer eller mindre borta (med Gibraltar som det stora undantaget). Vad britten i gemen kanske inte är medveten om är dock att nationen nu är världsledande på något annat; charmigt förfall.

Vart man färdas på de brittiska öarna ser man samma sak; hus med sprickor och flagnande färg, mossgeggiga tak och väggar och så vidare – ett sorts smygande sönderfallande som verkade entropi lite snabbare just här. Fast av någon anledning gör det mig inte deprimerad som t.ex. öst-Berlin gjorde utan här är det mest gulligt. Möjligen är det för att jag är anglofil, men jag har hört andra säga samma sak. Det är en finare sorts förfall de sysslar med här.


Delvis beror den allmänna småslitenheten såklart på en avslappnad attityd till underhåll (en bro över järnvägen i centrala Greenock byttes ut istället för att repareras därför att den var i så dåligt skick att bitar föll av när det körde en buss över den); delvis beror det garanterat på en lika avslappnad inställning till byggstandard (vi har t.ex. tvåglasfönster av tjusig energisparande typ i vårt vardagsrum men eftersom de sitter snett i sina ramar drar det som bara den); men också på att naturen är så obändig här. Överallt ser man gräs och buskar växa på byggnader, till och med små träd förekommer. Jag inbillar mig att om befolkningen försvann från södra Skottland skulle det dröja på sin höjd trettio år innan ruinerna försvann i skog.

Bifogar lite bilder från vårt närområde på vad jag menar, en från den gamla piren i Cardwell bay, några från Gourocks station (välförtjänt utsedd till landets fulaste vid en omröstning häromåret, och nej den är inte under ombyggnad - den ser sådan ut) och en på det hus där kollegan G bor – en ganska fin adress i Gourock.
Döm själva.