Roliga, arga, fantastiska Fru

Min kära hustru har i sin Helgondagbok skrivit följande som det är min stora glädje att få presentera för eventuella läsare:

Snabb definition:

Apokryfa = inte kanon. Att något är apokryft betyder att det inte är accepterat av gängse forskning i området det tillhör. Den frågan är rent akademisk eftersom apokryfa skrifter ofta brukar tillskrivas religion och annan övertro. Den som hävdar att något har bäring för att det finns stöd för det i apokryfa skrifter hänvisar till en auktoritet som kastats ut av auktoriteter på sagor.

Anekdotiskt bevis (anecdotal evidence) = många troende människor tror att något med anekdotiska bevis (det hände en kompis till min brors mattelärare och han är verkligen en sann skeptiker) är bevisat. Det enda som är bevisat är att någon annan mupp är beredd att tro att ett ämne spätt till 30C med vatten (vid vilken spädning inga som helst molekyler av sagda ämne längre är mätbara i lösningen – det är mao vatten.) botade hans psoriasis, trots att han är väl medveten om att den går i skov och går tillbaka av sig själv efter ett tag.

Här kommer nåt riktigt snuskigt, som jag vill att ni ska hålla ögonen öppna efter:

Sjuka människor pressas i denna utsatta situation till att använda homeopatiska preparat ”För om det var JAG som var sjuk skulle jag prova ALLT och det SKADAR ju inte...” Det är ju klart att tio ml vatten för 150 spänn är en rejäl vinstmarginal (nej – vatten har inget ”minne”), så varför INTE säga: ”Om du VERKLIGEN vill att din mamma ska blir frisk så provar du såklart ALLT”

Då har jag inte ens tagit upp folk som undviker traditionell medicin och använder homeopati som ersättning för medicinsk behandling. (Här är ett tips: är deras sjukdom allvarlig nog, så dör de.) Men – de kan träffa sina egna val.

Det kan däremot inte Sveriges hundar, katter, hästar, kor, höns och grisar.

Låt mig förklara närmare:

Det finns en utbredd användning av homeopatiska mediciner på husdjur i Sverige. Även ”kattbeteendeexperter” föreslår homeopatiska mediciner till katter som kissar inne, i sina böcker med råd och dåd för kattägare. Problemet, som jag ser det, är att man kanske missar en underliggande orsak till kattens kissande (som njursten eller nåt annat fysiskt problem) genom att spraya feromoner på lådan och ge den utspätt vatten. Eller för den delen – som också är vanligt: att ge den Bachdroppar. Bachdroppar (och homeopatvatten) används till och med av seriösa uppfödare – Bachdropparna speciellt till ”nervösa” djur. Här i UK tipsar nyblivna mammor varandra om Bachdropparna till ”gnälliga” barn. De går under namnet Rescue Remedy och alla ”duktiga” mammor (ur underklassen) har en flaska i handväskan – annars blir de mobbade.

Nu ska jag berätta om Bachdroppar:

Bachdroppar är utspädd konjak. I spädningsvattnet har olika blommor legat och plaskat (antar jag – det är möjligt att de ljuger om det också), antingen – och det här är viktigt – i solsken, eller i månsken... När blommorna legat och plaskat i x antal timmar späds konjaken med vattnet till ca 26 – 32% alkoholhalt. Om du använder Bachdroppar i en kull nervösa katter så får du vad vi i branschen med en teknisk term kallar packade katter. De är ofta lite lugnare än nyktra katter. Samma sak med bäbisar faktiskt.

Nu ska jag berätta hur Edward Bach kom fram till _vilka_ blommor som ska ligga och plaska i solskenet. Han ”föreställde” sig att han befann sig i olika ”negativa” sinnestillstånd. Sen kände han på blommor och när han fick ”kontakt” – den blomman var det för just det tillståndet. Så om man baserar sin behandling på detta – en snubbe som sitter och inbillar sig att han är nervös och tafsar upp en pelargon – då kanske det är dags att slå upp Vetenskaplig Metod i ett lämpligt uppslagsverk och läsa om från början.

Svenska nyttodjur (som kossor, grisar och höns) har en karenstid när de blir medicinerade – deras kött, ägg eller mjölk får inte användas till människoföda inom en månad efter det att de slutat medicinera.

Därför behandlas många husdjur homeopatiskt i Sverige. Ja – i Sverige. Många husdjur i Sverige får inte tillgång till riktiga mediciner för att deras sjuka juver ska kunna mjölkas. Istället får de vatten som för några generationer sen träffade ett ämne, men inte längre kan minnas det. Ibland spontanläker det – då skriver man upp en för homeopatin – ibland lider de och dör. Då säger man att de var ”för sjuka” (När det gäller människor brukar uggabuggamänniskorna hävda att det är den sjukes egna ”inställning” som var problemet, när han eller hon har fräckheten att dö under pågående homeopatbehandling).

Sverige är ett relativt vettigt land – andelen av befolkningen som tror på och låter sig behandlas med homeopati är en av de lägsta i världen. 16% av oss tror att man blir frisk av utspätt vatten. Det finns säkert någon på ditt jobb.

Den moderna medicinen står ofta handfallen inför diverse krämpor och sjukdomar. Behandlingar som ansågs framgångsrika i det förflutna är nu förpassade till historiens skräphög – det är poängen med vetenskaplig metod, med forskning. Äkta forskare ifrågasätter sig själva, gång på gång. Ändrar sig, skriver om och börjar om från början. (Ja, det finns miffon – HTLV3-mannen, case in point) Medicinen misslyckas inte sällan med att hjälpa sjuka människor – och erkänner det öppet. Den gör upprepade dubbelblinda försök för att motbevisa sig själv och saker den tagit för vedertagna sanningar och ibland säger den ”jag har ingen jävla aning”.

Så lockande då att lyssna på nån som hävdar sig _veta_ vad han/hon pratar om? Varför uppehåll i mjölken/äggen, när man kan lyssna på homeopaten?

Upprepade försök har gjorts på homepoati. Av de försök som utförts på ett korrekt sätt, dubbelblint och upprepat etc, har inget kunnat påvisa ett statistiskt signifikant tillfrisknande utöver normal placeboeffekt. (Dvs de som fick placebo tillfrisknade i samma utsträckning). Av de test som påvisat högre grad av tillfrisknande än slump/placebo har inget enda visat sig varit utfört på korrekt sätt – de har alla brustit i metodik och/eller opartiskhet. Till skillnad från de test som inte påvisat någon skillnad.

Jag vet att du tycker att du blev bättre av ditt utspädda vatten, men _jag_ hävdar att du hade blivit bättre utan det också. Du självläkte. Det gör de flesta friska människor.

Och det är ett av problemen med detta. De främsta förespråkarna för homeopatiska remedier (jag _vägrar_ kalla det mediciner) har sällan några verkliga hälsoproblem – de har psykosomatiska tillstånd – de åtnjuter helt enkelt fysisk hälsa. Men de mår bättre när de får lura sig själva – och ännu bättre när de får känna sig viktiga och trycka sin övertro på andra. När du får cancer vet de precis vilken björkaska eller magnetring som du behöver, och om du har fräckheten att bli sämre så har du fel inställning. Det är inte fel på behandlingen, det är fel på dig. Det här är människor som inte har tillräckligt med empati för att inse att ibland går människors kroppar sönder. Deras har ju inte gått sönder – ergo: de tar hand om sig på rätt sätt. (Tur och genetik har inget med saken att göra) Och du, ditt patetiska canceroffer – du får fan skylla dig själv. Om du VILLE bli frisk skulle du sätta dig ner och tillfriskna.

Underskatta aldrig människors behov av att känna sig viktiga – det är en av våra starkaste drifter. Varför sprids annars dumheter som 9/11-kedjebrev på nätet? Varifrån kommer skrönor? Och varför finns det alltid nån jävla mupp som vet nån, som kände nån som blev HELT frisk från precis likadan levercancer som din mormor genom att dricka potatisvattnet?

Cancer är en sjukdom som ibland spontanläker. Det är ett faktum att den ibland drar sig tillbaka av sig själv utan förklaring. Statistiskens lagar gör att det ibland händer nån som kolkar i sig blomvatten (när man är desperat ÄR man benägen att prova saker man annars inte gör, varför cancerpatienter ofta tar till homepati enligt devisen detkanjuinteskada). Ingen sätter nånsin dessa plötsliga återgångar i samband med vanan att bära udda sockor eller förekomsten av husdjur i hemmet eller hur många grannar man har... Utan de säger: ”Läkarna kan inte förklara det – men jag vet...”

I en nyligen genomförd, dubbelblind, studie (som dock inte upprepats, så rönen står ännu ouppbackade) delades en grupp patienter med en viss sjukdom med likartade prognoser, i två grupper. Den ena gruppen var föremål för dagliga förböner i lokala kyrkor, synagogor och moskéer och interfaithgrupper, samtidigt som de behandlades medicinskt för sin sjukdom, medan den andra gruppen enbart fick medicinsk behandling. Notera att varken läkarna eller patienterna visste vilka patienter det bads för. När försöket avslutades visade det sig att den marginella, och statistiskt icke signifikanta, skillnaden mellan de två grupperna gav en _något_ förhöjd överlevnad, bättre prognos och tidigare tillfrisknande för den grupp som _inte_ fått några böner uppsagda för sig. Dvs – rent statistiskt låg du bättre till om ingen bad för dig, än tvärtom.

Själv var jag en gång i tiden relativt duktig på att lägga tarotkort. Eller.. jag hade en naturlig talang för cold reading, som min omvärld valde att tolka som en viss förmåga att tolka tarot. En snabb trut och ett gott minne – det var vad jag hade. Till mitt försvar vill jag säga att jag a: alltid bara gjorde det som partytrick och aldrig påstod att jag visste vad jag gjorde, och b: undvek att väcka onödiga förhoppningar eller varna för förestående elände och c: inte själv riktigt fattade varför jag prickade rätt ibland, förrän efteråt.

Med åren har jag utvecklats till skeptiker. Jag har alltid _velat_ tro på saker, men moder natur har skapt mig knurd. Jag har försökt – jag har till och med låtsats att jag tror på saker, men innerst inne har jag vetat att jag bara dummade mig. Ett annat sätt det här yttrade sig på var att jag hade en nästan otäck förmåga att hitta ömma tår. Min tunga är ett ständigt vårdpaket av alla gånger jag bitit i den för att inte använda _den_där_ förolämpningen. Att min förmåga att få okända tanter att börja gråta genom att säga att det inte var mitt fel att deras barn inte vill prata med dem längre och min hyggliga träffpoäng med taroten hörde ihop insåg jag först senare.

I mina klarare stunder väljer jag att se det som att en ständigt närvarande underliggande, lågintensiv depression får mig att se världen i sjaskigare färger än den har och att aldrig har några förhoppningar på min omvärld. När jag har ett anfall av megalomani blandat med misantropi tänker jag att jag är en av få människor som ser världen, och mig själv, helt utan rosa glasögon, precis som den är, utan skygglappar – att jag inte alls målar världen värre än den är, utan tvärtom ser verkligheten. I de mer maniska stunderna funderar jag på om jag helt enkelt föddes utan filter. Älsklingen kallar det för mina ”charmerande autistiska” drag.

Exempel1: När jag var barn fanns en ”vågad” ”humor”-tidning vid namn En Rolig Halvtimma med lite småsnuskiga skämtteckningar. Självklart inköpte jag ett exemplar, lånade min brors tidtagarur och fann till min besvikelse att man läste igenom den på mindre än tolv minuter. Långt ifrån en halvtimma. Men jag var TVUNGEN att göra det. Så där är det.

Exempel2: Jag ägnade mycket tid som barn åt att fundera över hur Ståmannen rakar sig. Hur klippte han håret? Naglarna? Jag hade svårt att koncentrera mig på själva äventyren pga detta.

Jag har lite problem med suspension of disbelief, trots att jag är del av Harry Potter-fandom. Det är lite svårt att förklara – jag har nöje och utbyte av övernaturliga historier – så länge det är avsändarens och min överenskommelse att det är fiktion. Så fort nån vill att jag ska köpa något som sannolikt – det är då det tar emot.

I fiktionen accepterar jag glatt att folk kan upphäva gravitationen och andra naturlagar – inte ens i fiktion kan jag köpa upphävande av logikens lagar. Något KAN inte vara både A och Icke A i mitt huvud. Jag bryter ihop.

I verkligheten vill jag att folk håller sig till fysikens lagar i sina antaganden. Det som går upp måste komma ner (om det inte bryter igenom gravitationsfältet) och det som spätts till 30C innehåller inte längre mätbara molekyler av det ”verksamma” ämnet. Om vatten ”mindes” ämnen det kommit i kontakt med, och lösningen blev mer potent ju mer man spädde den, skulle vi dagligen kolka i oss ”verksamma” nivåer av kreosot, koppar, bly, kadmium, dinosauriebajs, din grannes pubeshår, t-röd, heroin, purjolök och allt annat som vårt vatten silats igenom under miljoner år. Och det som är A kan inte vara Icke A. Och sätt inte igång mig om intelligent design... om homeopater är mänskligt avskrap så är ID-förfäktare skiten under avskrapets skor.

Jag accepterar dig, och jag accepterar _att_ du har din tro – om du säger – det här är min tro. Kommer du dragandes med din kompis, brorsas gamla mattelärares granne som _verkligen_ alltid har varit skeptisk, eller idéer om de mnemotekniska egenskaperna i två molekyler väte och en molekyl syre vill jag be dig dricka en homeopatmedicin jag själv designat, så intelligent jag kan. Den består av vatten och bajs. Om det är som du säger, att lösningen blir mer potent ju mer spädd den är, så kan du glädjas åt att det är 50-50, dvs med dina mått mätt inte särskilt potent alls. Praktiskt taget ofarligt.

Det sista jag har att säga idag är: ”Obey gravity – it’s the law.”