Landstingeling

Jag fick jobbet på KCC i Maidstone och börjar på måndag! Inte lika bra betalt eller lika fräckt som det i London men bra mycket mer praktiskt och närbeläget (1h med tåg varje väg). Hurra för mig!


----------------
Now playing: Yma Sumac - Gopher
via FoxyTunes

Intet är som väntans tider

Senaste nytt på jobbfronten är att det dröjer till tisdag innan de är klara med alla intervjuer men å andra sidan är det hux flux tre tjänster som skall tillsättas. Jag försöker släppa det och fokusera på intervjun för Kent County Council (motsvarar landstinget ungefär) på måndag.

Kvällspromenad den femte november för att se på fyrverkerierna

Overwhelming

Ibland blir man lite nervös.

Som jag inför morgondagens jobbintervju.

Det aer mycket nu

Aer tokfoerkyld, har just faatt veta att vi paa Pfizersupporten foermodligen blir arbetsloesa snart, och inatt har ett aaskvaeder slagit ut stroemmen i stora delar av trakten lagom till mina foeraeldrar kommer paa besoek idag.
Radamsa.

Men aa andra sidan har jag soekt 25 jobb inatt och aaskvaedret - som drog fram precis oever daer jag satt och hade noll foerdroejning mellan blixt och tordoen - var magnifikt och livade upp mitt arbetspass. Nu saahaer lagom till at jag skall hem om en timme har det spruckit upp och solen skiner fraan en klarblaa himmel. Det loeser sig med allt.

...away, haha?

Nu har jag officiellt fått erbjudandet om det nya jobbet, men min chef försöker få ok på att ge mig "an offer I can't refuse" för att stanna. I eftermiddag vet jag...

Japp där satt den. Min chefs erbjudande var för lite, för vagt, för sent, så innan jag gick hem idag tackade jag ja till det nya jobbet. Yay me!

----------------
Now playing: Fannypack - So Stylistic
via FoxyTunes

They're coming to take me away

Eller nja, they may be coming to take me away. Efter två år och sju månader på samma tjänst (kan vara nytt personligt rekord) har jag nu fått veta sådär lite inofficiellt att jag i princip har fått jobb på big blues tech support. Bättre betalt, mindre övertid och inte cover varenda djävla månadsslut.

Eftersom det trots allt rör sig om big blue tänker jag inte lita på ett ord de säger innan jag har det skriftligt men tanken på att det kan vara sant gör mig gladare.
Håll tummarna hörni.

Olyckligtvis har jag inte Napoleon XIV:s originalversion på jobbdatorn så ni får hålla tillgodo med Neuroticfishversionen medan ni tumhåller:
Download Now

Return of FNG

Minnesgoda läsare kanske minns mitt gnällande om min "half german, halfwit" kollega från fordomdags?
Han har dykt upp igen, den här gången för att be mig vara hans referens till ett jobb han söker i USA.
Nu står jag i valet och kvalet; hänvisa honom till vår HR, ljuga för hans skull och gotta mig åt att amerikanerna gott kan ha honom, eller vara hans referens men vara ärlig när de ringer. "Yes, I worked on his cases for several months", "Definitely the kind of colleague that leaves an impression" eller kanske "I can honestly say that he was in a class of his own".

Kanske lika bra tacka nej?

Fru ger råd till sin dotter, om hon hade någon

Med benäget tillstånd återgives här Frus senaste dagbok på Helgon.net:

Kära Dotter!

Var alltid jävligt misstänksam när folk börjar använda ord som ”sunt förnuft”. Sunt förnuft är nämligen ofta samma sak som kulturell hegemoni och betyder att nån annan vill bestämma över vad du får tycka är rimligt, så att du inte ifrågasätter varför du får så lite av det du producerar.

Använd inte sunt förnuft, kära dotter, använd _ditt_ förnuft_. Använd de ramar du skapat för dig själv och som jag har försökt visa dig genom mitt sätt att vara. Använd din personliga etik och inse att solidaritet är ett överlevnadsdrag hos mänskligheten, det gäller bara att välja vem man ska vara solidarisk med. Någon som arbetar mot ett mål gemensamt eller kompatibelt med ditt. Inte någon som vill att du ska ha dåligt samvete för din sexualitet, eller för dina ambitioner, eller för brist på vilja att prokreera dig, eller för din ovilja att vara piga hellre än arbetslös.

Sunt Förnuft är anledningen till arbetslösheten – inte dess lösning. Utbildning. Utbildning och samarbete. Inga friska människor är arbetsovilliga – det finns bara en gräns när det inte längre är värt det, och den gränsen utgår ifrån vad någon är villig att betala för arbetet – inte huruvida man kan få lika mycket bidrag, min kära dotter. Glöm aldrig det. Din tid, din styrka och dina kunskaper är värda något – den som tror att något är värt vad man är villig att betala för det är välkommen att gå in hos en Volvohandlare och säga sig vara villig att betala femtio kronor för en ny Volvo och inte ett öre mer. Om de kommer ut därifrån med Volvon – utan att ha erbjudit tevetid, gratisreklam eller kändisendorsement, utan i utbyte för Volvon har lämnat femtio kronor och inget annat – då ska jag börja överväga om min tid och min kropp och min lojalitet är värd vad jag kan få, och inte vad jag tycker den är värd. Tills dess kära dotter: ta inte skitjobben. Ta dem inte. Om borgerligheten drar in din a-kassa, så hitta på något annat, jobba svart, stjäl – men ta inte ett arbete som tär dig och får dig att fråga varför du lever. Som får dig att tvivla på ditt värde.

Bråka, kära dotter – och får du sparken, så gå vidare, men bråka. Ditt värde ligger inte i huruvida du är omtyckt eller populär av ovidkommande chefer eller ens kollegor – ditt värde ligger i dina handlingar och inte i vad du omsätter för någon annan. När jag dör vill jag inte kunna säga: ”Min chef gillade mig” – jag vill kunna säga: ”Jag gjorde skillnad”. ”På ett enda ställe gjorde jag skillnad, och skillnaden nådde fler än bara mig själv.”

Gå aldrig på myten att vi blivit medelklass. Den svenska medelklassen är en lurad arbetarklass med plattskärmsteve, bortskrämd från solidariteten av rädsla för överhetens repressalier. Och de har anledning att vara rädda: den svenska överheten använder våld och sanktioner för att hålla den som säger ifrån i schack. ”Sunt Förnuft” gör att den svenska ”medelklassen” inte bara fruktar för sin kropp eller sina ägodelar – de tror också på fullt allvar att det är skamligt att ha varit föremål för polisens uppmärksamhet. För de har indoktrinerats till detta. Det är inte våldet, och inte sanktionerna – utan skammen som hindrar ”medelklassen” från att strejka, demonstrera och vägra vidriga arbeten.

Du vill inte bli medelklass – den enda klass som är värd att vara är den självförverkligande klassen. Vad självförverkligande innebär – det bestämmer du. Om du i djupet av ditt hjärta bara vill ha ett hus med en trädgård, då ska jag inte bråka med dig. Men om du tror du vill ha ett hus och en trädgård för att du har sett det i Sköna Hem – huruvida så är fallet lämnar jag till dig att avgöra, jag har tilltro till ditt förstånd, kära dotter – då är det dags att se över sina prioriteringar.

För vem tjänar på att du lägger all din energi på att fylla ditt hem? Om du släpar dig till ett helvetiskt slaveri varje morgon och säljer bort merparten av din vakna tid för pengar som inte räcker att leva på, än mindre till ditt Sköna Hem?

Våra barn är kapitalismens gisslan. Envar som har ansvar för ett barn tar skitjobben om inget annat står till buds. Därför behöver vi solidaritet: om vi hjälps åt att försörja varandra behöver inte ens föräldrar sälja sig. Men fråga dig, dotter, varför det verkar så oändligt viktigt för vår överhet att vi föder barn? Befolkningstillväxt? Pensioner? Nej, de skiter högaktiningsfullt i befolkningstillväxten - de kommer att anställa dyra sköterskor till sina åldrade föräldrar, och de har skott sig nog för att inte behöva lita till någon pension. De vill att du förökar dig, kära dotter, så att de ska ha en gisslan att hålla över ditt huvud. Så har vi hamnat i en situation där det är en politisk handling huruvida man skaffar barn eller inte. Där dina möjligheter till att välja ett liv med barn kringskärs av marknadens önskemål. Skaffa gärna barn, kära dotter, men var medveten om hur de kommer att användas som vapen mot dig, varje dag resten av ditt liv, och hur du kommer att användas som vapen mot dem, när de är vuxna och du är gammal. Var medveten om det, och försök sätta gränser för var, när och hur du går med på detta.

Sluta aldrig ifrågasätta varför du tycker en viss sak, eller varför du tror att du vill ha något.

Jag litar på din urskilningsförmåga, och jag är stolt över dig.

Din Mor, om du hade någon.

Skotskare kan inget vara

Såhär ser det ut när man kommer ut från betongblocket jag arbetar i:

Ausflucht

Ikväll skall vi på avdelningsutflykt till The Spinnacker Hotel alldeles vid Gourocks segelsällskap och mumsa buffé, ha frågesport och lustiga vara. Jag har, kan jag då berätta, en särskild plats på min lista över saker jag ogärna utsätter mig för för avdelningsfester.

Dett beror på intet sätt på att jag skulle ogilla mina kollegor (G umgås jag t.ex. med privat), men snarare på hela situationen och på erfarenhet från alltför många personalfester.

På mitt första jobb (burgarslav på McD Backaplan under gymnasietiden) brukade det hållas inofficiell vadslagning om vilka som skulle ertappas in flagrante på en eller annan toalett, men för all del vi var alla unga och dumma, så det var väl inte annat att vänta.

Den första fasta anställning jag hade var på numera hädangångna Vasa Sjukhus (visst behövde vi fler Chalmerister mer än adekvat åldringsvård?) där en av personerna i ansvarsställning på avdelningen blev så överväldigad då hon kombinerade sina lyckopiller med några dry martinis att vännen och kollegan M och jag fick ha gångträning med henne från Gamle Port (också ett ställe att ha fest på) till vasastan eftersom taxichauffören vägrade ta henne. Dagen efter hade hon migrän och kunde inte komma till arbetet.

En personalfest för det en gång så stora marknadsundersökningsföretag jag arbetade på ett tag förlades till Stenas Fredrikshavnsfärja vilket innebar att man inte ens kunde fly i halvlek. Det hånglades på fel håll, fyllnades och - för att tala med en ung dam jag en gång kände - kräxades i stora sängen.

Jag arbetade också ett tag som nattportier på ett hotell i Majorna. Jag minns speciellt ett litet småländskt företag som farit på kickoff till Göteborg från en liten ort i Småland. Först hade de lite uppvärmning på chefens rum och sedan for de - doftande lika delar sprit och parfym - till Rondo för middag och show. Framåt midnatt kom två av dem tillbaka, ramlade fnittrande ur sin taxi och kom in receptionen. Bägge rättade till sina kläder lite och med den underbara "ingen ser att jag är full"-gångstilen kom de och hämtade hennes nyckel och försvann upp i hissen.
Efter en halvtimme började de andra anlända, däribland den förstkomnas rumskamrat. Efter ett ögonblicks tvekande förklarade jag för rumskamraten att rummet så att säga var upptaget och aldrig har jag sett en stämning skifta från fyllefryntlighet till lynchmobb så fort. Ibland svordomarna och skriken lyckades jag snappa upp att paret på rummet var gifta, bara inte med varandra, att de var Vice VD med sekreterare och att det var tamigfan det rumskamraten hade vetat hela tiden.
Vid det här laget hade jag fullt schå med att få alla dessa upprörda människor att inte gå upp och skrika i korridorerna så den relativt nyktre VDs ankomst var som kavalleritrumpet i sista stund. Han lugnade alla genom att bjuda på öl i vår lilla receptionsbar på företagskortet och alla lugnade sig genast.
Lagom till andra rundan kom vice VD (uppringd av VD) ner med hissen och allas reaktion var underbar att skåda. Rumskamraten såg ut som om hon ville flyga på honom, en man som högljutt satt och klagade på detta usla beteende ändrade sig mitt i meningen och sade än mer högljutt att vi faktiskt inte visste vad som hade hänt och att han inte förstod vad allt ståhej var om, och vice VD såg ut att vilja strypa mig. Han fick också en öl men gick igen efter två klunkar när all konversation hade avstannat.
Den högljudde klagaren började genast säga till alla att herregud så skyldig han såg ut, har ni sett på maken, men VD sade lite pater familias sådär att nu var det dags att gå till sängs och sällskapet troppade av.

Så nej, personalfest inte skoj.
Stella - ett kefft sätt att umgås är nu inte min paroll, men jag föredrar att festa med personer jag väljer själv...

Job satisfaction

Jag är så trött på Big Blues säljare och ekonomifolk. Så väldigt, väldigt trött att jag idag gjorde något som kanske var dumt; jag sände följande mail.
Eventuella uppmärksamma läsare får gärna komma med kommentar om huruvida det märks vad jag gjort eller inte, för lite nervös är jag.

Tack för ditt mail XXXXXX
Antagligen har jag missförstått ditt tidigare mail i frågan.

Du får förstå jag jobbar på att skaffa dig ett svar här men
inte bara är det andra personer inblandade i detta; detta är i
ganska hög grad beroende av XXXXXXXX tar tid.

Iochförsig förstår jag din otålighet, men ha förståelse.

Rimligtvis borde jag kunna ha ett svar till dig innan veckan är ute, men
överhuvudtaget tar XXXXX långt tid, särskilt då XXXX - så är processen utformad.
Vad som bidragit här är att XXXXX skickade in själva XXXXXXXXXXX
ett bra tag efter att de XXXXXXX, i vissa fall flera månader efteråt.

Naturligtvis gör vi vad vi kan för att få ett snabbt avslut på detta.


Uppdatering: ÖversättarHelena har nu lugnat mig, mitt akrostikon är kanske inte så tydligt som jag fruktade... :)

Det går utför

Vi skall idag få belöningar för vår prestation vid kvartalsslutet, som brukligt är här på Big Blue om vi överträffat våra targets. Förra året fick vi juste vin, lagrad ost och kex, i år får vi alkoläsk, Cadburys mjölkchoklad och chips .

Antingen blir vi eller företaget sämre.

Totemo isogashi desu

Sedan min halvtyske kollega tvangs säga upp sig (vi förmodar att det är vad som hände iaf, han försvann helt plötsligt en dag när jag var ledig) har det blivit så tyst. Inte så att man flyter omkring som vore man i en isoleringstank och upplever fullkomlig ro, men det har tagit mig flera veckor att vänja mig vid att inte precis hela tiden bli störd av kommentarer om förbipasserandes utseende ("höhö han har jättekort nacke") eller prat om lumpen (han var malaj).
Just vad gäller det där med lumpenprat känner jag som fru gör inför fotboll; inte alla som gillade lumpen är idioter, men alla idioter gillade lumpen.
Nu tillhör jag den smått uråldriga generation som tvangs göra sin värnplikt, och jag har vänner som satt inne för att de totalvägrade, vilket jag beundrar.

Så är det inte precis idag. Bara de som verkligen vill (se ovan om idioti) och satsar stenhårt på det har en chans att få göra sin förmodat allmänna värnplikt. Tänk att avvecklandet av välfärds-Sverige ändå har lett till något positivt...

Men nu är det dags att rädda fru ur tristessen och dra gemensamt in i den ljusnande framtid som är vår.

Mongo only pawn in game of life

Jag har alltid haft någon sorts skräckblandad fascination för folk som min syster, människor som vet precis vad de vill göra med sitt liv och sedan målmedvetet går in för det. Just syster har alltid velat bli sjuksköterska, pluggade som fan och är nu sedan flera år tillbaka precis där hon vill vara; distriktssyrra och rikt gift med två barn och ett hus i en villaförort.

Hur fan går det till? Vännen VisaLisa är också sådär driven och jag står mållös inför hur hon med denna blandning av talang och målmedvetenhet surfar från det ena coola jobbet till det andra. Nu kommer hon själv att slå ifrån sig och säga att hon bara är en kämpande egenföretagare, men faktum är det inte är så många som är det heller i hennes ålder (än mindre färdiga arkitekter och allt det andra hon är), så tji fick hon.

Själv är jag ett rö för vinden, och har så varit mest hela livet. Visst har jag haft roliga jobb - mer om dem senare - men även de har liksom råkat bli. Från att hoppa in med en timmes varsel som tidningsbud åt en kompis vid fjorton via det första sommarjobbet som pensionärsmockare på en långvårdsavdelning till kontorsslav på Big Blue, jag har snubblat in i varenda ett.

Det är lite trist faktiskt; tänk så mycket roligare det kunde ha varit om jag hade haft ett starkt brinnande intresse och gjort min försörjning på det, eller kanske haft en entydig begåvning som gjorde det klart för en och var från barnsben att här har vi en blivande proktolog, dammsugardesigner eller kaffeprovsmakare – och en förbannat bra en dessutom.

Men nej.

Vad jag har är en social begåvning utan någon speciell inriktning och på något vis hamnar jag ständigt i serviceyrken. Nattportier är ett av de tyngsta yrken jag haft, inte för att det var fysiskt tröttande mer än annat, utan för att det var som en kavalkad av mänsklighetens sämsta sidor. Det var – som jag minns det – en enda oavbruten rad av fylla, ensamhet, våld, otrohet och droger, och trots det arbetade jag ganska länge på hotellet. Två år faktiskt, innan en vän lurade in mig i den spännande och expansiva IT-branschen lagom i tid för den stora kraschen 2001. Två år kanske inte verkar så länge, men här har vi en springande punkt; jag tröttnar så lätt. De flesta arbeten slutar stimulera mig så fort jag hunnit lära mig allt, och rutin är så själsdödande tråkigt.

Detsamma har hemskt nog gällt i ett par av mina förhållanden, men det kan jag möjligen ta upp en annan gång.

Ett annat jobb jag haft i omgångar när inget annat stått till buds är marknadsundersökande intervjuare. Telefonarbetet kan knäcka vem som helst, men de personliga intervjuerna öga mot öga var desto roligare. Tills man är tvungen att sitta och fråga folk om de har ngt emot Nestlé och isf varför, och varifrån de fått sin information. Det som höll mig kvar så länge där var de roliga kollegorna, ett par av vilka fortfarande är mina vänner.

De bra jobben då?

Till att börja med var det cirkusen; den lilla tattiga cirkusen som då var nummer tolv av femton i storleksordning bland sin likar i landet. Återigen en ren slump; min klasskamrat på gymnasiet drog igång en skolcirkus och innan jag visste ordet av var jag eldslukare på turné i sydsverige under ett sommarlov. Det var hårt fysiskt arbete eftersom alla artister dessutom reste tält och bar gradäng, lönen var usel och svart, och hygienmöjligheterna avhängiga av närhet till sjö, men det var fan så skoj. Nya vyer varje dag, ny publik och utbrytarkungen och jag delade en vattendunk för enklare tvätt i vagnen. Skoj, men efter en sommar var jag klar med det.

Sedan var det RFSU. En väns väns mor var ordförande i lokalavdelningen i Göteborg, och hon värvade hårt bland hans kompisar för de ungdomsinformatörer förbundet behövde för sin uppsökande verksamhet. Det började så smått, men så plötsligt projektjobbade jag som informatör på heltid på HIV-projektet i Gbg och var varje vecka ute på skolor och pratade. Ett väldigt stimulerande jobb, och hur fånigt det än kan låta kändes det som att jag gjorde nytta.

Det sket sig när intern maktkamp i lokalavdelningen (och på riksnivå) kuppade bort min chef och HIV-projektet självdog. Jag blev så besviken på att sakfrågor inte var viktigare än sandlådepolitik, så det fick räcka där.

När jag sökte arbetet här (slump igen; fru fann jobb på Big Blue först och jag följde efter) hade jag sänt in en friserad CV med de fem mest relevanta jobben på. Den första fråga jag fick där jag satt lite nervös alldeles ensam i ett videokonferensrum på det stora kontoret vid lilla bommen var ”Varför har du haft så många jobb?”.
Jag blev helt ställd. Många? Jag hade ju bara med ett litet urval i ansökan. I UK ses det som udda och en smula suspekt att ha haft mer än två jobb i sitt liv. Uppenbarligen har de aldrig stött på den svenska arbetsmarknaden.

Och här sitter jag nu, efter nästan två år på jobbet, och känner att det är dags för förändring. Så annorlunda att inte ha ett nätverk att pejla lediga jobb bland, att inte ha en historia på plats med referenser etc.

Kanske att jag nu kan börja söka jobb med åtminstone ett modikum av målmedvetenhet och inte bara lön nog att betala hyran som ribba. Fru gör sitt bästa för att peppa mig, och faktum är att det finns flera riktigt intressanta jobb utannonserade på t.ex. Edinburghs universitet. Kanske är det dags att hellre brytas än böjas ett tag.

Rö för vinden signing off.

Jag har blivit frivilligad*

Big Blue har, i sin outgrundliga nåd och sitt tydligen ständigt fortlöpande utvecklingsarbete, inlett ett månatligen återkommande rundabordssamtal där folk från olika avdelningar i teorin får chansen att diskutera verkligheten i företaget utifrån gräsrotsperspektiv med några höga chefer. Ett lovande initiativ som i en förlängning borde leda till både snabbare åtgärdande av problem och en demokratisering av hela organisationen.
Och när jag ändå önskar vill jag ha en ponny.

I praktiken förbereds vi av våra respektive teamleaders på att bara positiva saker får föras fram (allt annat skulle nämligen gå ut över vår chef och hennes karriärmöjligheter trots att det inte precis är hon som avgör hur många vi är som bär avdelningens arbetsbörda, eller hur våra processer är upplagda) och att vi skall vara glada och nöjda med det mesta. ”Jotack, jag börjar bli riktigt förtjust i att vantrivas och vara stressad, tackar som frågar! Och det är väldigt överskattat med privatliv tycker jag.”

Och idag bad min gruppenführer alltså mig att vara frivillig till morgondagens möte. Hon passade då dessutom på att be mig klä mig efter dress code imorgon för mötet, eftersom det ser illa ut om jag som idag kommer i bruna combats och svart tshirt med en pixelerad dödskalle på.

Kanske är det så.
Jag är egentligen mest nöjd med att hon därigenom ger sitt tysta godkännande åt jag annars klär mig som jag vill (oooh, kontorsrebell). Som jag ser det vill jag åtminstone vara bekväm om jag skall tillbringa merparten av min vakna tid på jobbet.

Att jag sedan inte kommer in i tröjor med texten ”Pedofiler för kärnvapen” eller går i assless chaps ser jag mer som vanligt hyfs. Fotbollströjor är förbjudna (Skottland är fruktansvärt sekteristiskt splittrat och det kan lätt bli slagsmål mellan folk som håller på Celtics - katoliker - och Rangers - protestanter), men jag skulle å andra sidan inte vilja bli funnen död i en fotbollströja så det är inte ett problem.

Annars upplever jag dresscode som ett övertramp på min integritet, vilket - förmodar jag – är en smula barnsligt, men icke desto mindre sant. Jag har inget som helst behov av att bestämma över andra, men när någon försöker säga till mig vad jag får och inte får göra blir jag tre år gammal och sätter mig på tvären.

Så vad med imorgon? Tja, jag kommer att gå dit, jag kommer att ha en skjorta på mig och jag kommer med största sannolikhet att sitta och bita mig i tungan mest hela tiden. Eller kanske vara lite sarkastisk i smyg sådär om jag inte kan hålla mig.

Och nu har jag avlutat dagens bekvämt klädda arbete och kan gå hem.

*I Argentina under diktaturen blev obekväma personer försvinnade, ”desaparecido”. Mitt fall är naturligtvis inte på ngt sätt lika hemskt, men termen ville bli använd kände jag.

Entropy watch

I am, to quote Bill Hicks, not a physics major. Humanities have always appealed more to me. However I find myself fascinated by some parts of natural science, including the second law of thermodynamics.

It states that “The entropy of an isolated system not at equilibrium will tend to increase over time, approaching a maximum value.” or, if I understand it correctly, that energy tends to flow from being concentrated in one place to spreading out evenly. The fact that there are forces slowing this process down is what makes life possible. At this point I was going to sort of segue into the whole idea of heat death – where all energy is gradually dissipated until the universe just stops – which in turn would have lead us to entropy and the gradual falling apart of all systems. My devious plan was to apply this to office work, namely everyday life in the multinational for which I work. Imagine my dismay when I go on to find that corporate entropy is already a recognised term and that business consultants are making millions telling corporations that this is something they should watch out for.

Obviously I’m not quite as original and innovative as I would have liked to think.

However this does not invalidate my point. Large organisations exhibit this tendency to entropy. I know, I know – to natural science entropy concerns energy, nothing else, but I’m applying my artistic license here, ok? Surely companies can be viewed as systems, subject to internal and external forces (this is of course where all my scientist friends scream as one, since the key to entropy is "an isolated system", but I pay them no heed) the. Besides sociologists use the term entropy to describe the gradual falling apart of systems, so from a humanities perspective I’m in the clear.

Anyway, things slowly fall apart, with management applying reorganisations or whatever buzzword treatment may be flavour of the month with the desperate urgency of a little Dutch boy running out of fingers by a leaking dyke, all to no avail.

For example: in my 18 months with this large hardware company – let’s call it Big Blue – I’ve seen one major reorganisation and at least 20 process changes, none of which has increased efficiency one iota. In fact some of the new processes have been such disasters that they require incessant tweaking, but we keep trying to adjust to this constant change for the worse.

This is what really baffles me; the ease with which we seem to accept the forced application of half-baked ideas, spawned by someone with absolutely no insight into our current way of working, ideas that inevitably change our situation unfavourably. So far, and I admit my perspective is limited, no change or new process has been for the better.

Adaptability has been a survival trait for us as a species, but I’m beginning to suspect that this isn’t always the case. Take my team leader for example, fresh out of surgery but with stern doctors’ orders to take it easy and avoid stress. Her job in our dept is basically to slow down our entropy as much as possible, which would have been a stressful job even against the natural background radiation of bureaucracy, but since they hired my half wit/half German colleague it looks as if it is going to bury her.

So in fact her working to prevent the sociological kind of entropy seems to be speeding her towards the chemical/physical entropy I started out with, and if that’s not a lesson I don’t know what is…