Pausmusik

Wir sind Helden – Von hier an blind

Trevliga tyskar.

Idag är min sista dag på gamla jobbet, för vilket jag är glad. Nu skall jag iväg och köpa lite sötsaker att bjuda mina kollegor på.

Lite film

Otto von S i finalen av When doves cry:



Och så lite av kvällens huvudartister:

Döv och trött men glad

Klockan tjugo i åtta imorse kom vännen A och jag tillbaka från en 21timmars utflykt till Manchester där vi på Manchester Academy såg Skinny Puppy avsluta sin Europaturné. Väl värt tio timmars bussresa!

Den improviserade minnesplatsen för Tony Wilson utanför huset där The Hacienda brukade ligga

BBC Manchester har inte hunnit ta bort Tony från sin vägg ännu

Otto von Schirach med flickvän

Mycket grimaser för pengarna var det med Otto

Nivek Ogre i fin form

Hela gänget samlat

Tjoho

För en mer utförlig rescension ber jag att få hänvisa till Hemmingsons blog från spelningen i London där låtlistan var i princip densamma, förutom att vi hade Social Deception och Testure som extranummer.

En föreläsning jag gärna hade sett live

Kreationism fetdissad.

Skarp analys av läget:

En definition av galenskap jag hört är när någon på nytt gör samma sak på samma vis och väntar sig ett annat resultat. Det är precis vad den nya strategin för ockupationen av Irak gör; den upprepar den taktik som misslyckades så kapitalt i Vietnam. Independents Patrick Cockburn rapporterar från Irak:

"US commanders are often cheery believers in their own propaganda, even as the ground is giving way beneath their feet. In Baquba, a provincial capital north-east of Baghdad, US and Iraqi army commanders praised their own achievements at a press conference held over a video link. Chiding media critics for their pessimism, the generals claimed: "The situation in Baquba is reassuring and is under control but there are some rumours circulated by bad people." Within hours Sunni insurgents, possibly irked by these self-congratulatory words, stormed Baquba, kidnapped the mayor and blew up his office."

Hela artikeln här.

Edinburgh del I

Vi hade en fantastisk dag i lördags; strålande sol med ljumma vindar och regnet höll sig borta till vi var på hemväg.
Sedan bussen släppt av oss och alla andra som köpt biljett genom Big Blue drällde vi i långsam takt genom trängseln. Som vanligt var det en blandning av hoppfulla komiker, fria teatergrupper, svältande artister och tiggare som slogs om allas uppmärksamhet.
Eftersom ingen av oss hade gjort det förut gick vi hela The Royal Mile för att titta på vårt skotska parlament i Holyrood. På vägen tillbaka fann vi att det här med att vara ute i god tid är subjektivt. Det visade sig att kön gick en tredjedel av vägen ner längs the mile och då hade ändå alla i kön redan biljetter. Orsaken var att polisen inspekterade alla väskor men det gjorde de så i förbifarten att man med lätthet hade kunnat insmuggla både det ena och det andra. Som tex den griniga tanten som slog mig med sitt program när jag försökte ta en bild utan att få med alla huvud framför mig. Var var de baskerklädda militärpoliserna då undrar jag bara...

Painting by numbers på Ediburghs gator

Roliga keltromantiker i officiell Bravehearttartan

Inga poäng för att gissa vem som ställs ut här

Den här damen satt och spann sitt växtfärgade garn

En stad av höjdskillnader och gamla hus

Det växer en ros i Edinburgh

I en nisch stod en röd fan och lekte med en glaskula

It's not the heat; it's the Hume-idity

Trevlig gammal och ny arkiktektur

En av tre Christmas shops vi funnit i centrala Edinburgh. Be mig inte förklara för jag förstår det inte heller.

Såhär skall en bakgård se ut

Klipporna ovanför parlamentsbyggnaden

För futtiga £430 millioner kan man kanske inte vänta sig mer. En rolig detalj i sammanhanget var att Holyrood på medeltiden var en sanctuary, en fristad där brottslingar var säkra för lagens arm...

Fru med kärlekskanna och halsband från Frank

Här började vi köa

Äntligen framme vid köns officiella startpunkt

Vy från vår läktare, Skottlands dyraste lägenheter till höger

Själva Tattoot, Edinburgh del II

Ganska trötta efter promenad, sol och köande var det så äntligen dags för själva showen.


The Massed pipes and drums kom in efter den inledande saluten, marscherade fram till vår läktare för att vända och ställde sedan upp i formation (notera Ghurkas piffiga pillboxhattar och rutiga byxor)

Taipeis First Girl High School hade väldigt mycket koordinerat för sig

Ett gäng från kolonierna dök upp och visade sig vara kloner av Ian Anderson (se infälld bild)

Höglandsdansare från fem länder formationsskuttade

Barn från londons slum hade tränats till duktiga motorcyklister i tjusiga mountieuniformer.

Moskvas Militärkonservatoriums orkester var absolut roligast

Blues and Royals batterist hade ett långt trumsolo

Steelbandmasrchorkestern från Trinidad&Tobago framför Brown Girl in the ring medan deras dansare glider under en brinnande limboribba
Show me the way to Amarillo framförd av soldater

Alla skall vara med

Sologitarristen bröt så att säga mot stilen i stort

La Grande Finale

The Lone Piper avslutade som alltid

Tattoo 07

Vi var på Tattoot igårkväll och det var fantastiskt. Orkar inte blogga hela dagen just nu ety den var tröttande, men ni får en teaser i form av de tramisga ryssarna i Moskvas Militära Konservatoriums band (och en glimt av hårbotten på den kinesiska damen framför), och för den som ids titta själva finalen:

Ich will mein leben zurück

Jag är så otroligt lättad och glad åt mitt beslut att byta jobb så det finns nästan ingen hejd på det. Nu skall dessutom Fru iväg på intervju så vem vet var detta slutar?

Glad musik åt andra glada:
Download Now

...away, haha?

Nu har jag officiellt fått erbjudandet om det nya jobbet, men min chef försöker få ok på att ge mig "an offer I can't refuse" för att stanna. I eftermiddag vet jag...

Japp där satt den. Min chefs erbjudande var för lite, för vagt, för sent, så innan jag gick hem idag tackade jag ja till det nya jobbet. Yay me!

----------------
Now playing: Fannypack - So Stylistic
via FoxyTunes