Pinsam äldre herre söker liten stuga

Kanske att jag nu när hemresan hunnit lägga sig lite skulle sammanfatta lite.

Göteborg är inte längre hemma, det känns inte som min stad, och det är besynnerligt. Det är nästan en känsla av sorg.
Så gott som hela mitt liv har jag bott där (första månaderna av mitt liv var i Bromma och så tvangs jag tillbringa ett år på F13 i Norrköping) och jag är utbildad stadsguide för Göteborg med omnejd.
Men nu är det inte hemma och dessutom känner jag inte längre att jag vill bo där. Människorna, alla ni vänner och trevliga bekanta som jag samlat på mig är den främsta anledningen till att jag återvänder numer. Ja och så familjen då.

Men vad gäller Sverige som helhet så längtar jag hem en aning. Naturen, drömmen om det lilla röda huset med vita knutar och allt sådant där som jag alltid fnyst åt har gjort storstilad entré i min tankevärld.
Jag blev alldeles till mig av att få se vitsippor när jag var hemma till exempel.

I Skottland har vi mattor av snödroppar istället

För att inte tala om hur det slog an på hjärtesträngarna när familjen for ut till Säve depå (far min är pensionerad flygledare) och tittade till den lilla redwood vi planterade där för flera år sedan (den är kanske en halvmeter hög nu) och den lilla röda bastun bland träden intill dammen gjorde mig pinsamt berörd.

Notera den gigantiska rotvältan i bakgrunden

Tydligen vill jag nu ha svensk idyll, vadfan handlar detta om? Kan det vara hormoner? Eller smygande medelålderssymtom? Här gick man och trodde att man var stadsbarn, gillade asfalt och hänga på fik och så finner jag att jag hellre tar en thermos och möter solnedgången vid en sjö.
Har någon ett förslag på motgift? Kanske att jag borde skaffa motorcykel och hästsvans som alla andra medelålders män i hopp om bättring?

Litet träd jag sätta vill