| Daterat: Lördagen den 6:e oktober 2007 kl 17:02 |
En snabbkonversation med en vän påminde mig plötsligt om den gamla alt/sopranfrågan. I vår hierarkigalna värld, och särskilt i barndomen så vill man _alltid_ veta vad som är BÄST. Aftonbladet eller Expressen? Alt eller Sopran. Humanist eller Naturvetare. Intellektuell eller Praktisk.
Det finns alltid en samhälleligt sanktionerad ordning som man liksom bara _vet_ fast man bara är elva år. Den är nästan alltid klassbunden, men eftersom vi inte låtsas om vårt klassamhälle i Sverige så finns den inte fast bara lite. På grund av medelklassamvete pågår därför nästan alltid en ”diskussion” om vad som är BÄST/FINAST där underhunden lyfts fram som bäst egentligen därmed bekräftande den existerande ordningen. Till exempel skulle medelklassen på sjuttiotalet prompt leta upp någon golvläggarmorfarsbror för att förankra sig i arbetarklassen. Anledningen till att det var FINT att vara arbetarklass var såklart att det egentligen var FULT att vara arbetarklass. Ännu krångligare var det när arbetarklassade yrken började betala sig bättre än de traditionella medelklassyrkena. Min pappa som är byggnadsarbetare - den närmare titeln är Formsättare - tjänade som bäst ungefär tre gånger så mycket som jag någonsin tjänat som bäst, med justering för pengavärdet under hans blomstringsperiod och min. Han är arbetare, jag är tjänsteman - eller ”professional” som det heter här. Varför inte någon som är kvalificerad i sitt arbetarklassyrke skulle vara ”professional” går över mitt huvud, men här heter det ”Skilled Labour”. Precis som i Sverige tjänar de mellan tre och tio gånger så mycket som jag. Om jag hade tid och råd skulle jag omskola mig till elektriker imorgon dag och sen jobba när jag ville, tradiradiradiradiradiradiradirej. Varför är det så? Tillgång och efterfrågan förstås: det är fan så mycket svårare att få tag på en kvalificerad elektriker eller en rörmokare än det är att hitta en erfaren byrådirektör.
Men jag gled in på klass som vanligt. Frågan om alt/sopran har inte så mycket med det att göra, för en gångs skull.
När jag gick i skolan var det en allmänt accepterad sanning att det var finare att vara sopran än att vara alt. I kören handlade allt om de åtråvärda sopranplatserna - det var sopranerna som fick solon, och ytterst få - om några - operor eller musikaler innehåller huvudroller för altar. Jag skulle gå så långt som till att säga att det händer inte, det är knappt att mezzosopraner får något att bita i. Purcells Dido och Aeneas är den enda jag på rak arm kan komma på som har en protagonist som är mezzosopran. (Den skrevs å andra sidan för att framföras på en flickskola, vilket förklara frånvaron av barytons och basar). Aeneas är numera satt till heroisk tenor, och vem kan invända, men ursprungligen sjöngs han av en alt och senare en kastratsångare eller kontratenor.
Varför? Ah - Chiswick! Fresh hobbyhorses! Patriarkatet förstås! Är det inte en fråga om klass så är det en fråga om patriarkat, vilket förklarar att barockoperan ännu inte riktigt hunnit dit - eftersom bilden av vad som är manligt och kvinnligt såsom vi ser det inte föddes förrän med industrusamhället. Fram tills dess sjängs hjälteroller nästan uteslutande av kastrater - idag löser man detta genom att A: sätta om B: engagera en kontratenor eller C: låta hjälten sjungas av en mezzosopran i manskläder - det var manligt att bära starka färger, sminka sig, pryda sig med fjädrar och brista ut i känslor. Allt detta försvann med industrisamhället och nationalstaten som krävde emotionellt skadade män till att sköta omänskliga sysslor - enter: manlighet. För att män skulle bli manliga måste de ha något att definieras mot, vilket blev kvinnor. Saker som kvinnor har svårt att svära sig fria från är: många av oss är mindre och fysiskt något svagare, även om skillnaderna är större inom grupperna än mellan dem (jag känner personligen en handfull män som till och med lilla jag skulle kunna spöa i regelrätt slagsmål. Jag känner också ett stort antal kvinnor som är starkare, uthålligare och skjuter hådare rökare i fotboll än nästan alla män jag känner), men minns att nationalstaten och gruvdriften behövde starka män, alltså blev det idealet och för att ett ideal ska finnas måste ett icke-ideal finnas. Tack för den. Noterar ni att jag återigen tangerar klassfrågan? För det gör jag. Det är såklart arbetarklassen som behöver den här åtskillnaden mest, och det märks också tydligt på att det är överklassen som tillåts bryta mot de här ”reglerna” när de känner för det. Det andra som kvinnor har svårt att svära sig fria från är att vi oftast har ljusare röster. Återigen - större differens inom grupperna än mellan, men dock. En man är därmed alltså någon som är stark och har mörk röst.
Jag kunde här dra iväg på ett inlägg om kvinnor och krig. Innan det fanns kvinnoregementen och officiella kvinnliga soldater var det otroligt mycket vanligare än man tror att kvinnor i drag smet med armén och flottan. Ni _hajar_ inte hur vanligt det var. Det finns ett par böcker i ämnet. Vad nationalstaten gjorde var att de gav kvinnorna möjligheten att gå med öppet i fjös-regementen, vilket naturligtvis drog till sig kvinnor mindre lämpade för active duty. Sen fick de gå med i samma som männen, men mobbas, trakasseras och motarbetas hela vägen - sex av tio kvinnliga Irak-veteraner som avskrivs med post traumatiskt chocksyndrom har utsatts för sexuella trakasserier och eller våldtäkt av överordnade eller ”kamrater” under tjänstgöring. Armén har inga som helst resurser för att hantera detta och utredningar, om de ens startar, läggs omedelbart ner. Någon behandling för veteranerna finns inte. Hey, presto så har man bevisat att kvinnor blir kackiga soldater... Det faktum att manliga soldater har ett nätverk i form av kamraterna när de är i stridsdrabbade områden medan kvinnorna kämpar både där ute och där de är tänkta att ha sin trygghet tas inte med i beräkningen. Det enda man ser är att de procentuella siffrorna på kvinnor som avskrivs med PTSD är större än de för män. Lägg sen till män som HAR PTSD, men inte söker hjälp för ”en bra karl reder sig själv”, går obehandlade och går in i psykoser, skadar sina familjer (läs fruar - hey tjejer, de får er vare sig ni gick med eller inte), skadar främmande människor eller skadar sig själva och vi inser snabbt att patriarkala strukturer och starka hierarkier skadar _både_ män och kvinnor, och det hårt ändå.
Gud vad jag håller mig till ämnet.
Nåja - för att män ska få vara ”manliga” måste kvinnor vara ”kvinnliga”. Därför pådyvlas kvinnor en kvinnlighet (som känns främmande för många och som när den internaliseras skadar relationerna mellan män och kvinnor likväl som mellan kvinnor-kvinnor och män-män). Därför får kvinnor lära sig att de ska vara unga, porriga och ha ljusa röster. Ingenueroller i opera ges till sopraner, ingenuer är per definition unga. Ung=bra=ljus röst=bra=sopran=bra.
Men vi är inte klara där: vi vet ju alla att i modern musik är altar de sexiga. Vi älskar Aretha Franklin, Edith Piaff, Judy Henske. Den som sett Blå Ängeln vet att Marlene Dietrich började sin karriär som ingenue - Ich bin vom Kopf bis Fuss auf Liebe Eingestellt (Falling in love again) sjöngs ursprungligen i vidrig falsett - men det var när hon sänkte rösten och började leka med genderbending som hon blev MARLENE DIETRICH. (Påminn mig om att återkomma till Marlene, hennes mod, principfasthet och talang gör henne till en av mina stora idoler)
Så? Idag är altar=bra? Eller? Vi ikoniserar altarna. Altarna är de storsäljande sångarna?
Nej - det är två problem med ovanstående. Den första är enkel. Altarna är musikernas musiker - på top 40 regerar sopranen. Mariah Carey och Whitney Houston säljer FORTFARANDE mycket mer än tex Billie Holiday eller Amy Winehouse. Den stora massan köper fortfarande sopranerna.
Den andra är mer komplex. Vad har mina ovanstående uppräknade exempel gemensamt? De representerar förtryckta klasser. De är svarta i tider av stark rasdiskriminering, underklass och/eller könsöverskridande. Ikoniseringen av altarna handlar om sex. Nej, jag lovar. Altrösten sitter på underklassens representanter. Altarna sitter på knullklassen. Ni, vet - de som överklassens män känner som ett medfött privilegium att få utnyttja. De som patriarkatet gett oss klartecken att hoppa på. Eller som man också kan kalla det - på slamporna. För notera att en överklassflicka som knullar rutn är en ”It-girl” medan en underklassflicka som knullar runt är ”a fucking skank”.
Därför vill små flickor vara sopraner. För små flickor är inte dumma i huvudet - de uppfattar signalerna som vi vuxna lärt oss dubbeltänka bort. Sopran=fin flicka. Alt=knullklassen.
Den biten är musiklärare och körledare förmodligen helt omedveten om. De har sin egen agenda - en kör som låter bra. Hoppas jag.
I min skolkör på mellanstadiet gjordes uppdelningen utan uppsjungning. Nej, jag skojar inte, det är sant. Jag, som på den tiden sträckte över tre oktaver och var ovanligt tonsäker för åldern samt kunde lägga egna stämmor, såg detta som en förolämpning och gick ur kören för att aldrig gå med i någon igen. Min barnsliga tolkning var att vi som inte ansågs sjunga så bra sattes bland altarna för att inte höras så mycket - hur skulle man annars tolka att jag, som smygsjöng koloratur i garaget och klarade av en nästan passabel Nattens Drottning vid tio, hamnade i vad alla visste var körens avskrädeshög? När vi sjöng upp för musikläraren i nian (annan lärare, annan skola) gjorde han små nöjda grymtanden för varje tonsteg han höjde och mot slutet av min räckvidd muttrade han saker som ”fantastiskt” och ”underbart” och ”nämen ETT till!” Jag tolkade det som något bra. Efteråt berättade han att jag klarat tre och en halv oktav, och att han inte visste om det var min fulla räckvidd eftersom han inte testat mig neråt, utan satte igång mig på samma som alla andra flickor.
Jag har i efterhand fått en alternativ tolkning på detta av musikpedagogen på min gamla teater - hon gjorde nämligen exakt samma sak: satte mig bland altarna trots att jag just bevisat min räckvidd för henne (det var tider det - nu är jag glad om jag klarar två och en halv oktaver...). Hon sade att det berodde på två saker: den ena var att det var lätt att hitta altar, men svårt att hitta altar med tryck i rösten. Om man klarar båda registren så kan man hamna bland altarna helt enkelt för att det redan finns så många sopraner - det är lättare att träna en röst uppåt än neråt och bibehålla tonsäkerheten. Låter man bra på båda blir man lätt alt. Den andra var att eftersom sopraner hörs mest så är det en stor tendens i amatörsammanhang att altarna glider in på deras stämma och istället för sin stämma sjunger samma som sopranerna, fast en oktav lägre - en stark alt i gruppen håller de andra altarna till stämman.
(Men alt det där är akademiskt, för nu för tiden låter jag som en kråka i sjönöd. Det tråkiga med sångröst är att den precis som flås, vighet och styrka är en färskvara som kräver underhåll.)
Hur du sjunger säger något om dig. Om du har möjligheten att välja mellan alt, mezzo och sopran så säger ditt val vem du vill vara. Alt om du vill framföra ett budskap, tas på allvar av musiker och/eller om du är lite rebell. Notera att om du är sopran men med din starkaste röst i mellanregistret, så är det framför allt Soubrette-rollerna som står dig till buds. Du kommer att tillbringa din karriär med att spela uppstudsiga hembiträden, lättfotade barflickor och andra saucy wenches - det är verkligen bara de renodlade sopranerna som får lov att vara fina flickor.
Vem har bestämt att det är så önskvärt att få vara en fin flicka då? Tja, jag säger det inte, men det börjar på P.
|
Propaganda i trafiken
Få en kick av Rut, 66
En frostig kväll i midlands
