Oj vad tiden går

Plötsligt är det November 2009, och jag vet inte riktigt hur det gick till. Under det gångna året har jag knappt bloggat alls och det känns lite dumt. Vad allt har inte hunnits med? Jag har jobbat förstås, folk har kommit på besök, jag fyllde fyrtio och överraskades i två omgångar av vänner som trotsade elementen och ryanair för att ta sig hit och fira mig (och ge mig finfina saker), det har spelats en rackarns massa Guitar Hero, det har gått sex år sedan jag helt spontant, överraskande och oplanerat friade till Fru (då ännu in spe så att säga) en regnig novembermorgon på en ersättningsbuss för femmans spårvagn (och så säger de att romantiken är död) (Fru kallar för övrigt spårvägen i Gbg för Sven Dufva för de släpper ingen djävul över bron) och så har jag helt nyligt skaffat en iphone som jag har svårt att lägga ifrån mig. Det är påfallande så stor roll leksaker ännu spelar i mitt liv.

Vad mer? Jo trots att det borde vara vinter fladdrade det just en fjäril utanför vårt vardagsrumsfönster, jag håller på att försöka lära mig hantera den F4 jag fått långtidslåna som del av kusin J:s fantastiska födelsedagspaket, jag har imponerat på mina arbetskamrater genom att i ett mail använda ordet "defenestration" korrekt, och det har börjat ännu en säsong av Armstrong & Miller på BBC, till min ohejdade förtjusning.

Vi ryggar inte för kvacksalveri

Storbrittanniens förtalslagstiftning är ökänt sträng, och det är därför som scientologer, stora företag som Nestlé och andra med orent mjöl i påsen alltid stämmer folk som försöker påtala obehagliga sanningar här i landet. Ett fall som uppmärksammats speciellt det senaste året är det med vetenskapsjournalisten Simon Singh som stämts av brittiska kiropraktikerförbundet för att han i en artikel i The Guardian påpekade den fullkomliga bristen på vetenskaplig grund för deras verksamhet och den lika totala bristen på bevisning för deras påstådda effektivitet.
Återigen används alltså förtalslagstiftningen inte till att skydda oskyldiga utan till att tysta belackare och inskränka yttrandefriheten.


Grunden för stämningen ligger i användandet av ordet bogus som av domaren som tog ställning till den inlämnade stämningsansökan tolkades som "uppsåtligt bedräglig", och enligt samme domare åligger det alltså nu Simon Singh och hans advokater att bevisa detta påstående för att inte fällas.
Dom har inte fallit ännu och ett flertal kända namn har engagerat sig i frågan på Singhs sida, så vi får väl se hur det går. Själva artikeln minus meningen som stämningen grundar sig på finns att läsa HÄR eller HÄR för den som föredrar svenska. Läs och sprid!

För övrigt ber jag om ursäkt för min långa frånvaro men jag har haft det lite tunt med inspirationen sedan jag började pendla 3 timmar om dagen...

Five more years!

Foto av J. Wokander
Mannen till höger i bild är vår best man, numer bestefar kallad.

Igår firade Fru och jag fem år sedan den där dagen då vi och ett gäng av våra vänner och släktingar for på utflykt till Ragnhildsholmen. När vi ändå var där passade vi på att gifta oss, Fru och jag, och det hela var mycket lyckat.
Det har det sedan fortsatt att vara, trots att vi har gjort fem (och min halva) flyttar sedan vi träffades och bytt jobb och haft oss. Livet har bara blivit bättre, och jag ser fram emot fler år tillsammans. Hurra för oss!

A grand day out

Vi har varit på äventyr, Fru och jag.
Varje år hålls i Kent the Big Day Out, ett evenemang tänkt att få folk att upptäcka allt som finns att se och göra i grevskapet, där man kan få gratisbiljetter till färjor, lekland, guidade turer på intressanta platser etc.

Vårt förstaval var Go Ape!, men där tog biljetterna slut på nolltid så på vinst och förlust ansökte jag om biljetter till viltparken Wildwood Trust, och se det fick vi. Eftersom väderutsikterna för lördagen var mulet med skurar velade vi lite kring huruvida vi verkligen skulle gå, men beslutade oss till slut för att vi nog skulle ta oss iväg iaf.

På tåget till Sturry (hållplatsen innan Canterbury från oss) såg vi ett stycke stillsamt klotter. Någon som inte ville förstöra tåget men ändå få delge allmänheten sina kunskaper i anatomi hade ritat på en liten lapp och lagt den på bagagehyllan i glas, se bildbevis.


När vi i duggregn klev av bussen från Sturry vid Wildwoods hållplats och gick längs den gropiga infarten till parken hade vi inte så stora förväntningar precis. Snarare väntade vi oss en djurpark vilken - som så mycket annat i det här landet - var förtjusande usel.
Men på samma sätt som en film på vilken man inte har några förväntningar kan vara riktigt bra överraskade Wildwood med sin opretentiösa och avslappnade approach.

Man kliver av bussen mitt ute på landsvägen

Anläggningen är inte inriktad på att ge turister en nära djuren upplevelse så mkt som att bevara hotade arter och till och med återinföra arter som utrotats här i landet. Det är därför inte säkert att man får se alla djur, och det är bara att köpa.
Så när vi som första anhalt kom in till rävarnas inhägnad och bara lyckades få en glimt av en liten hoprullad rödfluffig sak under en träställning kände vi att det fick väl vara ok. Vi kunde gott förstå att djuren inte ville vara ute och springa i regnet.

Vi tittade på korparna som nyss hade fått mat och beredvilligt showade med den vackra svarta fjäderskruden glittrande av regndroppar. Stora rackarns fåglar är det, och det barn som ignorerat varningsskylten sticker knappast in fingrarna en andra gång.

Rådjur, hermeliner, fåglar av alla de slag och mårdar avverkades i maklig takt och så kom vi fram till vildsvinen just som de utfodrades och deras keeper höll ett kort föredrag om dem för menigheten. Alldeles förtjusande söta och pälsiga var de, och den lille kultingen ville jag ta med mig hem (fast Fru sade att han nog hellre bodde kvar i skogen).

Grispappa Boris gillar att bli kliad bakom örat

Polska vildhästar fick vi se på lite håll, liksom kronhjortarna (den lilla guideboken klargör att kronhjortstjuren är det farligaste djuret i parken) medan varken vesslor, uttrar, lokatter eller minkar var intresserade av att titta fram. I det lilla grävlingshuset fick vi se en sovande svartvit fluffboll, och en av illrarna var ute och skuttade, men den verkliga höjdpunkten var varghägnet.
Det är uppdelat i två halvor med systrarna Mischka och Nadja på ena sidan och själva flocken på andra. Historien bakom detta är att när systrarna var nyfödda små valpar svämmade deras lya över i det häftiga vårregnet, och skötarna såg hur deras mamma sprang fram och tillbaka utanför grytet och gnällde. Till slut fick personalen fiskat fram de små men de var så nedkylda och medfarna att de fick tas in för veterinärvård, och när de var pigga och raska igen ville inte flocken acceptera dem. Eftersom de vid det laget dessutom var vana vid människor fick de ett eget litet revir angränsande det andra och lever där tillsammans.

Nadja kollar in Fru

Vildkatter, ugglor och ekorrar höll sig inne, men bina var igång bland blommorna och när vi kom tillbaka till entrén bröt solen fram så vi bestämde oss för att ta en runda till.


På andra varvet fick vi se både rödrävarna och fjällräven, och vid varghägnet hölls det just ett föredrag (och vi fick se precis hur vana vid människor Nadja och Mischka är).

Mysigt värre

Nöjda och glada efter vår djurparksupplevelse tog vi bussen ner till Sturry igen och högg första tåg till Canterbury för att avsluta vår utflykt med lite shopping och en trevlig fika i caféet på Waterstones bokhandel.

Solsken över Canterburys ducking stool

Väl hemma på kvällen vi somnade nöjda men trötta i omgångar framför program på BBC och vi är ense om att till Wildwood skall vi återvända (vi köpte årsmedlemskap när vi ändå var där).

En bra början vore kanske att inte kalla läsarna för dummies?

----------------
Now playing: Slim Cessna's Auto Club - Jesus Is In My Body - My Body Has Let Me Down

Wiiiiiiiiiii

Vi har idag gjort ett kapitalvaruinköp - en Wiikonsol och en Wiifit. Efter att jag satt upp det hela testade jag boxningen som var rolig men lite krånglig initialt, men sedan har Fru lekt sig svettig och haft precis hur kul som helst och nu satt upp själva balansbrädan. Nästa månads inköp blir en större tv - här skall det lekas!

Fru ger sandsäcken vad den tål

Ars longa, vita julen

Så har då större delen av vår julsemester i Gävle gått och det har varit väldigt trevligt. Hektiskt men trevligt. Det har varit skridskoåkning, samvaro, promenader, shopping och utflykter i ett. Och så maten, herregud maten. Trinda som små grisar kommer vi att vara när vi far hem den förste.
Solnedgång över Hille

Annandagen var precis hela Gävles befolkning på Valbo Köpcentrum

Vi har också haft några smärre kulturkrockar sedan vi landade på fosterjorden, vilket är lite kul. Här har vi t.ex. gått och gnällt lite över hur bakom britterna är i allt jämfört med oss framåtsträvande svenskar, bara för att finna att de flesta svenska affärer tydligen använder magnetremsan istf chippet när man betalar med kort.
Vi har också lite piffigt utlandssvenskt sådär förundrats över hur dyr maten är i Sverige, men så insåg vi att så lite som våra pund är värda är det inte speciellt konstigt alls. I själva verket har det inte på länge varit ett så bra läge att som svensk fara till England och leka valutaschwein. Taskig timing från vår sida helt enkelt...

Bättre timing hade vi däremot när det gällde Gävles berömda julbock. Fru hade lovat sina kollegor att ta lite bilder från det exotiska Sverige att visa upp, och vad kunde vara mer svenskt än en julbock? Alltså tog jag redan första dagen på plats bilden nedan så att Fru kunde tjäna som måttstock för bockens väldighet.

Det var bra gjort, för knappt var julen överstökad innan bocken brann. Bilden nedan är från bockens webcam. Totalt har tydligen bara tolv bockar klarat sig oskadda från sitt uppdrag sedan 1966, så egentligen överraskade det nog ingen.
Vid okulärbesiktning fann vi att det fanns de som hade förslag på hur brandskador skall undvikas under kommande jular...

På skyltarna står det "Vad var det vi sade" och "Tänk betong" med avsändare "Betongbranschen".

Idag har varit en extra fullpackad dag med utflykt med korvgrillning halva dagen och samvaro hos svågern på kvällen. Det blev fika och guitar hero, så nu får jag sluta skriva eftersom min vänsterarm är duktigt trött efter timmar av finlir. För att vara första gången jag spelade gick det inte illa alls, även om Fru var snabbare på att greppa precis hur det gick till. MKT roligt!

Glöden börjar bli grillbar

Vi har fått vårt lystmäte på svensk natur för ett tag

Ett försiktigt vadfan

Den här reklamlänken fick jag på Facebook. Förståelsen blir inte alltid den bästa med maskinöversättning, men nu undrar jag förstås vilka de två vännerna är som tycker min dumma, och varför de inget har sagt tidigare.
Och den höga poäng, är den hur många vänner den hade som flest tyckte din dumma om?




Återkommer med julrapport från Gävle snart.

Jag - en hövlig tjänare

Jomen, nu är man civil servant. Min jobbmail slutar med kent.gov.uk och jag skall leverera IT-stöd till tiotusen bibliotekarier, socionomer, vägbyggare, kulturarbetare, trädgårdsmästare och byråkrater i landskapet. Det hade jag inte gissat på när jag gick ut helklassisk humanistisk från Hvitfeldtska en gång i en grå forntid...