I fredags var jag på den första biovisningen av filmen Battle of Britain på trettio år. Kul att få se den på stor duk förstås, och start studded cast så det förslår med alla från Christoffer Plummer till Michael Caine, och flygplan up the wazoo.
Visst är det kul att få se så många gamla plan på en gång, men det finns ett och annat att invända mot filmen som sådan. Dels är det vissa manustekniska brister, dvs ramhandlingen tillför inget alls i sin nuvarande form - den hade gjort sig bättre som ren dramadokumentär, sedan är ett ganska stort antal av wehrmachtsoldaterna överraskande nog små och svartmuskiga med oklippta hårmanar som inte ryms under deras hjälmar, och filmen är minst en halvtimme för lång. Har man sett en Heinkel störta i havet och en akterskytt på ett bombplan som får ansiktet fullt med teaterblod och stönande faller baklänges så har man mer eller mindre sett alla, och att visa samma sak om och om igen tillför verkligen inget. Jag trodde inte att det var möjligt att säga så, men flygscenerna är för långa.
Scramble chaps - last man gets no biscuit with his tea!Innan föreställningen hölls det ett litet föredrag från en lokal entusiast som organiserar blitz walks i Ramsgate (den hårdast bombade kuststaden under kriget) och traktens reenactors hade ställt upp mangrant. Ensembeln fullbordades av att den lokala flygvapenfrivilliga musikkåren, bestående av tonåringar från Thanet, hade kommenderats dit. De var nästan bra.
I vestibulen fanns memorabilia såsom delar av nedskjutna tyska planAllt som allt hade jag sålunda en trevlig kväll, men jag rekommenderar nog ändå filmen mest för hemmabruk med ett finger hovrande över fast forward-knappen...
Glada reenactors fick visa upp sig
0 comments:
Post a Comment