Växeln hallå

Det hela började med att vi tänkte att det kunde vara käckt att ha telefon och fetband härhemma. Efter två år i samma lägenhet har familj och andra börjat tröttna på att vi endast nås på jobbmail och ibland på våra mobiler och själva vill vi gärna kunna smurfa lite hemmavid. Tänk att kunna kasta sig över imdb när vi drabbas av kändisafasi under en filmdiskussion tex eller att kunna tja, skicka och ta emot stora filer till hemmadatorn, eller rentav att kunna spela dödsmördarspel (så länge man nu får) med vänner.

Hos oss är tanke och handling om inte ett så i alla fall inte mycket mer än tre, så för en dryg månad sedan ringde jag för första gången till British Telecom (avknoppat under Thatcher från Royal Mail som hade telefonmonopolet förr). Jag fick prata med en vänlig herre på BTs säljavdelning som raskt kunde konstatera att den föregående hyresgästen i vår lägenhet aldrig avslutat sitt abbonnemang så vi kunde bara ta över hennes gamla. Eftersom Heather, som den förra hyresgästen heter, fortfarande får någon enstaka räkning till vår adress förvånade detta inte alls.

Allt gick så smidigt som allra helst; vi fick nummer och abbonnemangskod direkt och tre dagar senare kom ett sms till det mobilnummer jag lämnat som bekräftade att tjänsten nu var påkopplad.
Vi gick tre dagar senare och köpte första bästa billiga officiella BT-telefon och pluggade förväntansfullt in den, men inte minsta lilla kopplingston lönade vår möda.

Det blev till att ringa BT igen. Först fick jag prata med en kvinna på ett callcentre i Calcutta som talade riktigt dålig engelska (jag har inte svårt för dialekter – Glasweigan förstår jag t.ex. nio ggr av tio) och så småningom kopplade hon mig till en kundserviceavdelning i England där de kunde konstatera att vårt nya abbonnemang var avstängt men inte kunde förklara varför och så till sist kunde koppla mig vidare till en man som förklarade att eftersom vår telefon inte kopplats på i ”the top right flat” där vi bor, utan i ”the bottom right flat” där Mrs F-S ligger döende och behöver sin telefon hade den stängts av.

Ah, jamen då är allt klart. Självklart brydde de sig inte om att kontakta mig på mobilen när det visar sig att de valt fel lägenhet av de sex i vår uppgång, det hade ju inte varit någon sport.

Istället fick jag alltså bli kopplad till en av deras säljare igen och lägga en ny beställning, få ett nytt telefonnummer osv, men den här gången med tillägget att de blir tvungna att skicka ut en installatör som kontrollerar så att vi inte narras om att vi har ett jack i väggen därhemma (ngt som faller i kategorin meningslösa lögner tillsammans med klassiker som ”Jag såg Jan Teigen på bussen idag”). Om det, mot BTs förmodan antar jag, skulle visa sig att vi faktiskt talar sanning skall BT nådigt avskriva räkningen för hans besök på £125 (1715,01 SEK till dagens kurs).

Men det är inte slut där!
Förra veckan fick vi en räkning på £14 för de två dagar då varken vi eller Mrs F-S haft telefon och ett standardbrev som uppmanade oss att tänka om vårt beslut att avsluta vårt BT-abbonemang.
Här måste jag erkänna att jag vrede blandades med skrattet, för att begära att vi skulle betala för deras inkompetens var ändå väl magstarkt.
När jag lugnat ner mig lite ringde jag alltså och lyckades få hjälp redan av den tredje person jag tvangs förklara omständigheterna för. Han lfick räkningen indragen och bad så länge och så mycket om ursäkt att jag till slut tvingades lite bryskt avbryta honom för att kunna lägga på och fortsätta med mitt jobb. I förbifarten berättade han också att den tekniker som skulle kontakta mig för att boka ett hembesök redan hade bokat det för 31/1 – naturligtvis utan att meddela mig.

Nu har vi lyckats undvika att behöva ta ledigt för BTs skull genom att från sitt arbete hux flux utan förvarning avskedade vännen E sätter sig vår soffa och botaniserar i vår filmsamling, men vi har börjat komma på oss själva med att sakna Telia, och då är det högt vatten.

Men skam den som ger sig; endera dagen SKALL jag kunna blogga hemifrån.