Blitzbesuch...

...eller vad det nu kan heta när man far till sin gamla hemstad på en kortis. Fru skulle på överraskningsuppföljning på förra höstens möhippa (mkt lyckat tydligen, ryktet säger att bruden blev både överraskad och glad när hon kidnappades) och så har vi försökt fika med så många människor vi bara har kunnat hinna med, vilket har haft en avgjort negativ inverkan på min mage som under lång tid fått hålla tillgodo med brittiskt automatkaffe med några nypor pulverkaffe i (aldrig, aldrig, aldrig néscafe) då man utan vidare kan se botten på muggen i det som gäller för svart kaffe i kantinen på Big Blue.
Visst fick husse böta, men det var det värt. Kaffe - ett kraftfullt sätt att umgås.

För åh så kul det var att få se alla vänner igen.
Alla vi hann med alltså. Ännu roligare blir det nästa gång, för då överväger vi att helt utelämna min råddiga familj ur bilden, eller i alla fall vara en smula bestämda med den tidsmängd som står till deras förfogande. På så vis kan vi rentav komma att klämma in fler fikor med fler vänner vi inte hunnit med under våra snart två år utomlands, och min mage kan få så många dubbla espressos att den skärper sig. Sådan är i alla fall teorin.

Vi kunde hinna med att umgås mer med herr och fru W som vi bodde hos de första dagarna men knappt såg (även om vi hann med att spela tre omgångar Buzz, tre omgångar som alla vanns av en person vars blygsamhet förbjuder honom att här berätta att det var jag), vi kunde hinna med att se hur Piotr, Lenin och Transformerssamlingen bor i lyxiga villan, vi kunde hinna med S och Serpicio och alla andra som vi knappt sett en skymt av sedan vi flyttade.

En underlig sak är att fast Göteborg känns mer främmande än det någonsin har gjort, och det alldeles tydligt inte är vårt hem längre, så har vi den här gången bägge känt ett styng av hemlängtan. Kanske är det just allt trevligt umgänge, kanske är det det tämligen o-oktobra vädret, eller kanske är det saltlakrits och riktigt kaffe, men t.o.m. Fru som alltid sett Göteborg som om inte världens rectum så i vart fall världens svettiga perineum har sett staden i ett annat ljus. Inte vet jag om vi någonsin flyttar tillbaks, men just nu finns det en liten längtan.

Ja, och så är Bertilssons stuga till salu; hus, tomt och rörelse i natursköna Delsjöterrängen för tre miljoner, vilket inte precis är oskäligt men långt bortom våra möjligheter.
Radamsa!