Die partei hat immer recht

Glada nyheter! Inte de vidriga lägenheter vi tvangs betitta i lördags (mer därom på Frubloggen), och inte heller att Fru slapp lindrigt ifrån den sparkade kollegans grundlösa anklagelser om att hela kontoret som en man hade mobbat henne. Nej, jag är nu äntligen med jobb. På onsdag börjar jag på Pfizers support och det ser jag fram emot. Tyvärr blir det rullande skift med nattjobb var tredje vecka, men vadfan, det är en början och det innebär att vi äntligen får råd att flytta. Har vi riktig tur kan vi få den fina nyrenoverade gamla lägenheten i fyra plan på Bellevue road. Håll tummarna alla! Calloo-callay och allt det där. Nu djävlar skall vi fira med en takeout!

Kanske inte så mycket drang, men i alla fall

Denna blåsiga påskafton har vi varit och tittat på lägenheter (vi är lite kära i en på Bellevue Road trots heltäckningsmattor man sjunker ner till fotknölarna i och pratade på bred göteborgska om att flytta till bellevue ända tills jag sade "om man säg'" och harklade mig, vid vilken punkt Fru alltid hotar med skilsmässa). Som alternativ gillade vi en lägenhet vid albion place med lite rolig planlösning och makalös utsikt men något mindre modern och med lite mindre kök. Svår balansgång.
Efteråt traskade vi ner till stranden och såg på stormen. Det blåste och skvätte som hejsan. En modig surfare gjorde ett försök att dra fördel av vågorna men det slutade med att han slängdes mot vågbrytaren och fick brotta sig iland.
En smula oroande faktiskt.

Soundtrack av Mahler eller ngn kanske?

Eller "Spartacus" för den där Onedinkänslan?


Dumdristighet eller mod?


Bra gick det iaf inte


Läge att ge upp


Han ser lite matt ut

Så gifta har de aldrig varit förut

Om några timmar är mitt Stockholmsbesök över men det har varit förtjusande. Jag har inte riktigt hunnit smälta allt så jag bara tjoffar upp några bilder från själva tillställningen så länge.

Värsta bruden ba'


Brudparet anländer till Långholmens fasta paviljong


Nygifta, Herr L-quist ville inte vara med på bild


Mina medvärdar för kvällen


Totalt nästan 100 gäster från ett tiotal länder


Brudens brorson hade bakat en fantastisk tårta


Kompisar från förr med nytillskott

Bandet, som var bra, hade två sångerskor. Mycket fiffigt, för när den ena sjöng falskt höll den andra tonen.

Framåt natten blev det jordbävning tror jag

Tuss, norsk buskatt som väckte mig med tåattacker var natt

Jerry or some shit, isn't it?

Våra nya komedifavoriter Armstrong & Miller har tagit andra världskrigets pilotslang och moderniserat en aning. Biforgar först Monty Pythons take på samma tema för jämförelse.



Och så lite Armstrong & Miller:

Jag undrar jag

No comment

SÅ skall ett budskap se ut!

Enkelt och rakt på sak

Sordid details following

Nu kan jag inte tiga längre, sanningen måste ut. Ashes to ashes - den fristående spinoffen på Life on Mars - är inte bra. Och då menar jag att den är rentutsagt dålig. I nivå med svenska polisdramer fast med budget.

För den som liksom vi älskade Life on Mars, och verkligen engagerade sig i Sams öde är denna urvattnade travesti ett hån. Huvudperson är ointressant, hennes inre konflikter känns ointressanta och där Sam hade Gene Hunt som sin motpol har Alex honom som ngn sorts vridet mansideal. Där Life on Mars var både spännande och tankeväckande lyckas Ashes to ashes vara slätstruken och jag fann mig till och med bli irriterad på en biljakt som drog ut på tiden. Den som känner mig vet att det skall mycket till för att det skall gå så.
Visst bidrar det att John Simm är en av de bästa skådespelarna i sin generation, vilket inte kan sägas om Keeley Hawes, men mot dåligt manus kämpar skådisarna föräves.
Såvitt jag förstår är det samma personer som står för manus och regi som sist så antingen är det så att formatidén inte höll för ännu en serie eller också hade de för bråttom, för detta är bara inte gott nog.
Synd och skam, för Life on Mars är fortfarande väldigt bra.

Baeva maande grisarna

Inatt skalv det. Saeger de. Varken Fru eller jag maerkte ngt.

Nej foerlaat. Det boerjade med en skakning paa nedre daeck. Aesch.

Det foersta vi maerkte var att grannens stereo aentligen hade tystnat. Det saegs att djur aer kaensliga foer annalkande naturkatastrofer och saa svinaktigt hoegt som han spelar sin hard trance kom det inte som en oeverraskning att han hade detta sjaette sinne.
Sedan kom det ett maektigt mullrande, men eftersom det gaar en flight path till Kent International oever centrala Ramsgate taenkte vi inte saa mkt paa det.
Saa ploetsligt darrade hela huset, och i ett regn av gips, murbruk och tegel svepte jag upp Fru i mina armar, sprang till naermaste doerroeppning och kysste henne oemt medan jag sade smaa troestande kaerleksord och hon vilade sin kind mot mitt haariga broest.



Jag aer ledsen, vi maerkte som sagt inte ett skvatt. Hade vi bott i Lancashire hade saken nog staellt sig annorlunda, men haer nere bland kritklipporna sov vi saa soett.