Geekdom

Simon Pegg skriver på sin MeMeMeSpace-blog ett stycke förtjusande fanfic. Precis så måste det ha gått till när resterna av Jediorden bestämde sig för att gömma Luke och Leia. :)


----------------
Now playing: Richard Cheese - Personal Jesus 2006
via FoxyTunes

The one that got away (for 21 years)

1987 var vi ett gäng pojkar som for till London för att fira nyår. Första dagen på plats köpte vi en What's on och fann att Fields of the Nephilim skulle spela. Vi rusade iväg för att köa för biljetter men möttes av beskedet att de var slut. Där fick vi.
Det blev ändå ett ganska roligt nyår som i just mitt fall avslutades med surrealistisk tjeckisk dockfilm om en tunnelbanefärd genom helvetet på hotellrummet i Elephant and Castle ngn gång sent på natten.

Men nu djävlar! Med vännen Johan var jag igår i Shepherds Bush och såg de gamla gotrockarna tillsammans med en hord av gammelgötter (uppskattad snittålder på publiken kanske 32). Någon som i alla dessa år suttit på ett restlager av Crocodile Dundee-hattar hade gjort big business för det var en hattkavalkad utan dess like i kön utanför. De mer ambitiösa hade gjort sig omaket att leta reda på cowboyhattar i skinn, sätta på dem svetsglasögon och strössla rikligt med talk för den där dammiga looken (ett oklokt drag då det började regna strax innan insläpp), och sedan var det en fallande skala ner till bredbrättade slokhattar i filt med en liten fastlimmad fjäder på. Sedan fanns alla de vanliga klichéerna på plats förstås; got-transor med mängder av svart smink på alla tillgängliga ytor, fisknätstrumpor nog för att förpacka ett ton kassler och tillräckligt med löshår för en heltäckande varulvskostym åt Göran persson. Det gladde faktiskt mitt gamla hjärta att se alla dessa flintnande och tjocknande gammelgötter som så mangrant mötte upp för att se gotrockens grand old man - Carl McCoy.

Inledde gjorde Inkubus Sukkubus och jag nöjer mig med att konstatera att medan de inte ens har ngn som låtsas spela synth är det sequencern som är deras mest framstående musiker. De rev av sina hittar - alla två - först av allt och hade sedan tämligen snabbt artigheten att tacka för applåderna och avsluta.

Om Carl och de andra är inte mkt att säga annat än att det var väldigt bra. På en och en halv timme speltid hann de med förvånansvärt få låtar - Psychonaut var nog bland de kortare då den klockade in på bara nio minuter - men det var inte många överflödiga bland de som hanns med. Trots att vi bara med nöd och näppe hann med sista tåget hem (bara för att finna att det inte gick hela vägen hem, men det är en annan historia) får jag säga att det var en bra utflykt till den stora staden och en spelning värd att vänta tjugoen år på.

Inkubus Sukkubus i farten

Kobojsare galore

Vi misstänker att en live-dvd är i görningen då det filmades flitigt


Hattmaffian på scen

The real McCoy


Psychonaut filmad av Johan

Doktorn goer ingen besviken

Andra och avslutande delen av bilioteksaeventyret vill jag paastaa aer det baesta avsnitt av Docteur Qui jag sett. Vaelskrivet, spaennande och karaktaersutvecklande. Bra daer!

Fru + Thinkgeek = Baest

Se haer vad Fru snokade upp paa Thinkgeek! Maaste aegas.

Klicka paa bilden foer lank till butiken.

Rackarns

Den 27/5 spelar Ministry i London, ngn som har lust att goera mig saellskap?

We have such sights to show you

Har som ni vet boerjat jobba paa Pfizers support och trivs som hejsan. Alla mina arbetskamrater aer glada geeks som gillar roll-, figur- och dataspel och naer vi andra dagen paa jobbet hade en laang diskussion om vilken Star Warsfilm som egentligen var baest (jag aer som aeldst den ende som sett alla paa bio naer de kom) hoell jag paa att boerja graata av lycka. Saa haer skall man ha det.

Men det var inte det jag skulle prata om. Istaellet har vill jag foertaelja att jag idag faatt reda paa att en ide jag haft ett tag nu skall bli verklighet: det skall goeras en remake paa Hellraiser och Clive Barker skriver manus. Hipp hurra! Aentligen faar vi se Pinheads entre paa skraeckfilmsarenan utan de ostiga 80-talseffekterna.


Aer det inte bra naer andra taenker lika kreativt som man sjaelv? :)

Lite film

Otto von S i finalen av When doves cry:



Och så lite av kvällens huvudartister:

Det är över - SPOILERS

Skulle du inte ha läst senaste Pottharry rekommenderar jag att du återkommer när du gjort det. Du är varnad.





Nu har sorgearbetet börjat för fru som måste finna sig tillrätta i en värld där Severus Snape är död. Att han var en hjälte när han dog är klen tröst när dumme Harry och de andra korkade barnen minsann får leva och yngla av sig. Hjälten i hela historien är död; hans död var onödig, och nu är Fru otröstlig. Hon har försökt intala sig att "yeah it was really sad WHEN THE LADY STOPPED WRITING THE GUY" men det fungerar faktiskt inte så. Litterära karaktärer är nog så verkliga och man kan investera lika mycket känslor och tid i dem som i andra människor.
En del av detta är att hon sörjer sin allra första fandom och jag förstår henne, men kanske att hon kan hitta en annan kärlek, en ny intelligent, besk man med lite djup i karaktären. Gregory House är nog det närmaste som bjuds just nu, men det kan ju dyka upp nya...

Annars kunde man hoppas att Rowling gör som Neil Gaiman och ger ut en volym till bara för att knyta ihop alla trådar hon lämnat hängande, men sådan tur kanske vi inte har.
Hursom, sorgearbetet fortgår och det tröstas med glass och kattmagekliande.
Dessutom frossar hon i Russian Reversals och skratt hjälper. Bidrar med en egen hastigt klippt och klistrad (jag vet att den inte håller sig till regeln om att sista ordet skall vara you, men vadfan):