Cirkux: July 2008

1987 var vi ett gäng pojkar som for till London för att fira nyår. Första dagen på plats köpte vi en What's on och fann att Fields of the Nephilim skulle spela. Vi rusade iväg för att köa för biljetter men möttes av beskedet att de var slut. Där fick vi.
Det blev ändå ett ganska roligt nyår som i just mitt fall avslutades med surrealistisk tjeckisk dockfilm om en tunnelbanefärd genom helvetet på hotellrummet i Elephant and Castle ngn gång sent på natten.

Men nu djävlar! Med vännen Johan var jag igår i Shepherds Bush och såg de gamla gotrockarna tillsammans med en hord av gammelgötter (uppskattad snittålder på publiken kanske 32). Någon som i alla dessa år suttit på ett restlager av Crocodile Dundee-hattar hade gjort big business för det var en hattkavalkad utan dess like i kön utanför. De mer ambitiösa hade gjort sig omaket att leta reda på cowboyhattar i skinn, sätta på dem svetsglasögon och strössla rikligt med talk för den där dammiga looken (ett oklokt drag då det började regna strax innan insläpp), och sedan var det en fallande skala ner till bredbrättade slokhattar i filt med en liten fastlimmad fjäder på. Sedan fanns alla de vanliga klichéerna på plats förstås; got-transor med mängder av svart smink på alla tillgängliga ytor, fisknätstrumpor nog för att förpacka ett ton kassler och tillräckligt med löshår för en heltäckande varulvskostym åt Göran persson. Det gladde faktiskt mitt gamla hjärta att se alla dessa flintnande och tjocknande gammelgötter som så mangrant mötte upp för att se gotrockens grand old man - Carl McCoy.

Inledde gjorde Inkubus Sukkubus och jag nöjer mig med att konstatera att medan de inte ens har ngn som låtsas spela synth är det sequencern som är deras mest framstående musiker. De rev av sina hittar - alla två - först av allt och hade sedan tämligen snabbt artigheten att tacka för applåderna och avsluta.

Om Carl och de andra är inte mkt att säga annat än att det var väldigt bra. På en och en halv timme speltid hann de med förvånansvärt få låtar - Psychonaut var nog bland de kortare då den klockade in på bara nio minuter - men det var inte många överflödiga bland de som hanns med. Trots att vi bara med nöd och näppe hann med sista tåget hem (bara för att finna att det inte gick hela vägen hem, men det är en annan historia) får jag säga att det var en bra utflykt till den stora staden och en spelning värd att vänta tjugoen år på.